Kan annexen ge plats för större värden bör de offras..
Noli me tangere! Spotta inte på arkitekten Asplund! Tänk om! utropar högprofilerade professorer och kulturadministratörer i såväl SvD som DN och vädjar till Stockholms stad att inte fullfölja den föredömligt genomförda tävlingen om utbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Att ens röra de relativt betydelselösa biblioteksannexen tycks i dag vara otänkbart för dem och att i stället sänka biblioteksprojektet i Slussens malströmmar föreslås bli den konstruktiva utvägen ur dilemmat.
Lite förvånande kan det tyckas. Heike Hanadas Delfinium har varit offentligt i över ett år, inte som vinnande förslag, dock som en av sex finalister. Men tävlingens anonymitet dolde ju arkitekten bakom förslaget. Tänk om Delfinium varit ritat av ett, i dag så saknat, stjärnnamn! Kanske en Jean Nouvel från Paris eller en Wiel Arets från Amsterdam? Vilket magplask det blivit för den som stuckit ut hakan alltför långt alltför tidigt. Auktoritetsbundenhet är ju tyvärr, liksom åsiktskonformism, kännetecknande för många av oss och grunden för social framgång.
Det är inte utan att man misstänker att en viss del av den osäkerhet och bestörtning som luftas nu har att göra med att en alldeles okänd arkitekt, som knappt fått en enda byggnad uppförd och som dessutom är en relativt ung kvinna från det forna DDR - ett u-land i arkitektursammanhang, liksom Sverige - är den som, utan eget etablerat kontor, nu skall genomföra detta projekt.
En sak skall man dock ha klart för sig: Hanadas skiss har fått stå upp och låta sig jämföras med 1 200 andra förslag. Med sina för- och nackdelar. Inget annat förslag har klarat den jämförelsen. Inget annat förslag ser heller ut som Delfinium. Det är unikt och originellt. Sett med de ögonen är det ett djupt konstnärligt förslag som förmått att kommunicera sina idéer och övertyga en kritisk och kompetent jury.
Annexen kan rivas om man därmed skapar värden som är större än dem man offrar. Ett av dessa är möjligheten att även i framtiden kunna använda Asplundbiblioteket som ett modernt bibliotek. Ytterligare ett är en ny stark arkitektonisk kontext som lyfter området in i 2000-talet. Låt oss inte älska ihjäl denna byggnad och dess omgivningar och förpassa dem till ett sömnigt liv som otidsenliga ickefungerande reliker från tjugo- och trettiotalen.
Heike Hanadas Delfinium har i mina ögon några underbara kvaliteter. Det är respektfullt - Asplundbyggnaden utgör i Hanadas skiss en självklar arkitektonisk tyngdpunkt i den samlade kompositionen. (Behövs ytterligare ett mästerverk bredvid det ursprungliga?) Den överraskande och geniala envåningsbyggnaden som ersätter annexen snarast framhäver och förtydligar Asplundbyggnaden. Det gör även den abstrakta skärmbyggnaden som förbinder Observatorieparken med Odengatan och avgränsar bibliotekskomplexet mot Odenplan. Men envåningsbyggnaden för också ner Stadsbiblioteket till stockholmaren på gatan och öppnar för möjligheten att återerövra de styvmoderligt behandlade basarerna i huvudbyggnadens gatuplan. Den lågmälda entrén från Odengatan ger ett konstnärligt och historiskt perspektiv på Asplunds majestätiska huvudentré från Sveavägen och den vackert gestaltade avslutningen av Brunkebergsåsen mot norr tar med en enkel svepande gest bort gaturummets ljusproblem, läker gamla sår och blir till en gåva till Stockholms stad.
Heike Hanada tar ett poetiskt grepp på uppgiften som vänder uppochned på det självklara och sprider ett nytt ljus över frågeställningen hur ett framtida bibliotek kan gestaltas. Kanske var det nödvändigt att inventera hela den mänskliga begåvningsreserven för att få fram detta oväntade svar, även om det kom från en okänd kvinna från det forna DDR.
Bo Karlberg är arkitekt SAR/MSA på Lund & Valentin Arkitekter. Han har fungerat som fackdomare i ett flertal arkitekttävlingar, senast Kulturhuset i Vallentuna och Konserthuset i Uppsala, och har bland annat ritat Norrköpings, Gävles och Visby konserthus.