En rad problematiska förändringar har sedan 90-talet skett både internationellt och i Sverige som påverkar hur konsten produceras, presenteras och förmedlas. Vi har till exempel sett en enorm kommersiell boom för samtidskonsten med ökade säljvolymer och höjda priser. Försäljningsarenorna har förändrats till förmån för mässor och auktionshus. Det har i sin tur gjort konsten alltmer till såväl investeringsobjekt som livsstilsaccessoar. Samtidigt har de offentliga medlen på många håll minskat och ändrat inriktning mot bland annat entreprenörskap, och kraven på egenintänkter ökar för institutionerna.
För Sverige, som fortsatt har jämförelsevis få stiftelser och donatorer för samtidskonst, är det ett stort dilemma. En sådan källa är nya Kulturbryggan som för en av sina två stödformer till och med specifikt kräver att egenfinansieringen är privat. Det handlar alltså om betydande förändringar som dock sällan debatterats offentligt.
Sinziana Ravinis engagemang och vilja att diskutera de ekonomiska förutsättningarna för samtidskonsten är mycket välkomna. En ambition med ”Abstract possible: The Stockholm synergies” är att från ett inifrånperspektiv just belysa och stimulera en debatt om konst och pengar.
Konstnärerna Goldin+Senneby, som länge intresserat sig för finansekonomin och andra former för ekonomisk abstraktion, bjöds in för att skapa ramverket till den del av projektet som ägde rum på Bukowskis. För mig är ett projekt om just konst och pengar det enda som är möjligt och relevant i det sammanhanget. Goldin+Sennebys verk centralt, tillsammans med den kritiskt granskande rapporten ”Contemporary art and its commercial markets”, som delfinansierats av gästcuratorsarvodet, och torsdagens debatt om konstens finansieringsformer på Tensta konsthall (en privat stiftelse med stöd från Stockholms kommun, Kulturrådet, Stockholms läns landsting med flera).
Snarare än att dra etiska gränser och hoppas att man därmed står fri från problemet syftar projektet till att gå i clinch med det: vad händer på sikt med konstens och konstnärernas handlingsutrymme när konsten å ena sidan kommersialiseras och å andra sidan instrumentaliseras av offentliga bidragsgivare?
Det är värt att understryka att det här är första gången en större offentlig debatt kring familjen Lundins inblandning i konstlivet äger rum sedan de köpte Bukowskis 2007. Trots att ”Abstract possible” är Bukowskis tredje försäljningsutställning med fasta priser och namnkunniga curatorer och skribenter, att familjen Lundin donerat verk till Moderna museet och regelbundet köper konst på lokala gallerier. Själv ser jag mycket allvarligt på Lundins företagspraktiker och misstänkta folkrättsbrott. Bukowskis som kontext är därför långtifrån oproblematisk. Den är också djupt symtomatisk, särskilt om man vänder blicken bortom landets gränser. Att första, andra och fjärde AP-fonden är delägare i Lundin Petroleum, vilket innebär att vi alla genom pensionerna är involverade, förenklar inte situationen.
Ravini har rätt i att det finns en fara med att utställningen på Bukowskis skulle kunna tas som en prejudicerande lösning på ett problem. På liknande sätt skulle man kunna hävda att kravet på privata pengar legitimeras om man tar emot bidrag från Kulturbryggan. De argumenten leder dock inte så långt – allt vi gör kan tjäna som exempel. Än viktigare är att diskussionen om hur framtidens konst ska finansieras följs upp och fördjupas.
Hur det kan gå när en debatt bara blir reaktiv efter ett faktum visades i Nederländerna för ett år sedan då kulturbudgeten halverades. I januari skars även de spanska och slovenska statliga stöden ner till hälften och konstnärer, curatorer och andra pratar nu om att hela finansieringssystemet måste omskapas. Låt oss förekomma en sådan situation och oavsett om vi förespråkar offentlig, privat eller blandad finansiering föra upp hela spektrat av finansieringsformer och deras effekter på agendan – för konstens skull.