Det är trist att Staffan Björkman kallar mig nostalgiker efter att ha sett om min film ”Staden i mitt hjärta” (DN 4/8). Allt jag ville var att komma åt ett maktmissbruk. De styrande under 1960-talet ville radera ut kulturhistoriskt mycket unika stadsdelar från 1600-talet. Nedre Norrmalm var anlagt av vår första stadsplanerare Klas Fleming, och de hus som revs utmed bland annat Drottning- och Regeringsgatan var från denna tid.
Jag gör en jämförelse med bombningarna av Warszawa för att kunna spegla förstörelsens omfattning, mer än 600 hus revs under tio år.
Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till någon form av stilarkitektur, tvärtom skulle jag vilja se en bra blandning av gammalt och nytt i Stockholm. Men den tanken förespeglade aldrig 60-talets planerare, trots att vi hade många duktiga arkitekter under denna tid. Varför fick Ralph Erskine, Bengt Lindroos eller Sven Backström och Leif Reinius så få uppdrag? Nu revs Stockholms city så fort att makthavarna inte hann fylla rivningstomterna med hus, inga arkitekttävlingar utlystes. Vi kunde ha fått ett samspel mellan historiskt tillbakablickande och ett modernt nyskapande.
Det går inte få tillbaka de rivna husen och jag är fullt medveten om att en stad måste förändras men varför måste de ske i så snabb takt? Är vi kanske på väg att bygga sönder en annan del av staden i dag – runt Tegelbacken och Stadshuset? Det gigantiska hotell- och konferensbygget vid Stadshuset kan mycket väl fördärva en redan sårad del av staden. Det är som om dagens stadsplanerare bygger vidare på tidigare misstag.
Jag ser ingen motsättning i att ta vara på den kulturhistoriskt intressanta bebyggelsen och att tycka om modern arkitektur. I filmen ser jag tvärtom Sergel City som en lyckad stadsförnyelse. Men jag tycker att dåtidens makthavare skulle ha hejdat rivningarna ett tag och tänkt efter.
Arkitekten och stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius ville i sin plan för höghusen rädda Sergels ateljé. Det hade gått, men andra tog vid och ville riva allt runt Sveavägen och Malmskillnadsgatan.
Den moderna bebyggelse jag kritiserade i filmen är inte Peter Celsings Riksbank och hans kulturhus, utan betongbaksidan på detta annars så spännande hus. Men framför allt är det den moderna arkitektur som representeras av de bunkeraktiga parkeringshusen, några nu rivna.
”Staden i mitt hjärta” är inte min enda film om Stockholm – jag har också gjort en annan film om 1950-talsarkitekturen i Vällingby. I min film ”Domus kom till stan”, som visas i Sveriges television i september, tar jag upp den stora förändring som drabbade våra städer ute i landet, kanske ändå värre än i Stockholm.
Varje tidsepok har sina kvaliteter och kulturhistoriska värden att värna om.
Anders Wahlgren, filmregissör och författare
Svar direkt:
Anders Wahlgren säger mer om sina intentioner i denna replik än i hela ”Staden i mitt hjärta”. Hade filmen fokuserat tydligare på det politiska spelet och genomförandet hade den givit mer till eftervärlden. I stället odlade den det kollektiva traumat på ett mer känslomässigt plan.
Konsekvens: att det ständigt refereras till ”det gamla”. Nu senast i Kristina Alvendals utspel om att bygga privatbostäder på Kulturhusets tak. Kanske kan tveksamheter som hotell- och konferensbygget ske just därför att fokus i så hög grad fortfarande ligger på just de här sextio- och sjuttiotalskvarterens påstådda fruktansvärdhet?
Staffan Björkman