Den 8 och 9 oktober bombarderades den judiska kursgården i Höllviken, Vellinge kommun, med ägg av ett gäng ungdomar. Judiska barn, mellan sju och tolv år, fick bland annat höra glåpord som ”judejävlar förstör Höllviken”.
Ännu ett ärende kunde läggas till högen med antisemitiska hatbrott på samordnaren Susanne Gosenius skrivbord på polishuset vid Davidshallstorget i Malmö.
Lokala medier rapporterade sparsamt. Så även min egen tidning Skånska Dagbladet.
När jag flyttade till tidningens centralredaktion i Malmö för ett år sedan hade jag bestämt att ett av mina första granskande jobb skulle handla om antisemitism i staden. En sekulär jude som jag blivit bekant med avrådde mig från idén med motiveringen att ingen skulle vilja berätta öppet om det. Men jag hade redan samlat så pass många vittnesmål att det var oundvikligt att skildra situationen.
Innan jag hann påbörja arbetet kom statistiken över antisemitiska hatbrott, vilken visade att antalet brott ökade kraftigt. Jag förväntade mig stora rubriker, men den mediala tystnaden var i det närmaste kompakt.
Förbryllande nog var det icke-nyheter att en rabbi öppet trakasseras i det offentliga rummet, att fotbollsspelare attackeras av publik på grund av davidsstjärnan på tröjan, att en familjefader utsätts för våld efter en demonstration för fred.
Min artikelserie i januari fick dock betydande genomslag såväl nationellt som internationellt. Den föreföll leda till att hatbrott mot judar till slut hamnade på agendan. I Malmö tvingades Ilmar Reepalu (S) inrätta Dialogforum och ett konfliktråd, bestående av representanter för olika trossamfund.
Ett forum som ska fungera som en smörjande 5-56:a när det gnisslar i det malmöitiska mångkulturella maskineriet.
Jag säger ”tvingades” eftersom Malmös starke man utsattes för påtryckningar inte minst från sin egen partiledare Mona Sahlin. Idén kom ursprungligen från imamen Saeed Azam, ordförande i det nybildade svenska fatwarådet och medlem i Dialogforum.
Frågan är vad som hänt med de antisemitiska strömningarna under ytan. Ingenting, är jag rädd.
Ska man översätta reaktionerna på (eller mot) min artikelserie till musikaliska termer så handlade det om allt annat än en ryggdunkningssymfoni.
En del kolleger – både på min egen tidning och andra – ifrågasatte sanningshalten i mina artiklar, jag anklagades för att spela främlingsfientliga krafter i händerna och – framför allt – jag fick massiv kritik från vänsterhåll redan innan ”Reepaluartikeln”.
Den första publiceringsdagen landade i min inbox ett – milt uttryckt – argt mejl från en under lång tid framstående (S)-profil i Skåne. Personen i fråga formulerade sig bland annat så här:
”En del av befolkningen i Malmö av judiskt ursprung lever som prinsessan på ärten. De är sionister med allt vad detta innebär (…) Låt dessa människor emigrera till Israel och bosätta sig i en fästning på ockuperad mark.”
Andra uttryckte sig på ett liknande sätt. En del vänner med vänstersympatier vände mig helt eller delvis ryggen.
Jag visste att frågan var ett getingbo. Men att vänstern, som historiskt sett haft längst stång till den antirasistiska fanan, skulle reagera på det sättet insåg jag nog inte. Det gjorde mig besviken och den känslan har ännu inte riktigt släppt greppet.
Så sent som för några veckor sedan berättade två män från Rosengård hur de hört en lokalt välkänd socialdemokrat värva röster i Rosengårds centrum genom att kalla Folkpartiet för judeparti och utlova ökat ekonomiskt stöd till Gaza om Socialdemokraterna vann valet.
Socialdemokraten vände sig i huvudsak till relativt nyanlända flyktingar som ännu dåligt behärskar det svenska språket och som, därmed, har begränsad möjlighet att inhämta samhällsinformation.
Vad Ilmar Reepalu anser om judars utsatthet i Malmö kan jag bara gissa mig till. Att han är antisemit, som en del menar, är inte rimligt att tro. Men att han, liksom många andra socialdemokrater, blandar ihop Malmö med Mellanöstern är illa nog.
Ilmar Reepalu hävdar fortfarande, med åsnans envishet, att han inte sagt det han har sagt. (Gamla LO-bossen i Skåne, Claes Bloch, sammanfattade det hela i en mening: ”Ilmar Reepalu har en lång tradition av att ha rätt.”)
Att Ilmar Reepalu kallade Israels politik för en varböld finns på band. Likaså att han likställde sionism med antisemitism. Det tredje kontroversiella uttalandet, att judiska församlingen hade ett eget ansvar för hur de uppfattades, spelades inte in. Då hade intervjun redan avslutats. Trodde jag.
Men vi fortsatte att tala om konflikten Israel–Palestina. Våra uppfattningar i frågan var på intet sätt väsensskilda. Och kanske var det där, i den trygga känsla som en – om än tillfällig – åsiktsgemenskap kan ge upphov till, som han lyfte på locket och sade sin innersta mening.
Judarna får, åtminstone delvis, skylla sig själva.
Engagemanget för palestiniernas sak har spillt över i hemmablindhet. I jakten på symboler får judiska församlingen klä skott för Israels politik. När Socialdemokraterna och Moderaterna slagit gemensamt läger i det inrikespolitiska mittenriket får den internationella politiken tjäna som ideologisk markör.
Konflikten mellan Israel och Palestina är tacksam för den som vill visa solidaritet. Konflikten tolkas i svartvita färger, där skurk och offer kan framställas så fantasytydligt att även ett barn kan förstå.
Det är naturligtvis förrädiskt lockande att ge sig hän i denna kamp, där belöningen till det egna moraliska jaget är omedelbar och där även nyanserade åsikter från motståndarsidan kan knäckas lika enkelt som okokt spagetti.
Det var med stor vånda som jag skrev artikelserien. Jag tvekade aldrig inför att beskriva de malmöitiska judarnas utsatthet. Men jag tvekande inför att peka ut en annan utsatt grupp bland förövarna.
Men konflikter från andra delar av världen får aldrig tillåtas få fäste och grassera i Sverige. Den uppfattningen vårdas inte minst på Malmös kanske mest mångkulturella institution, Islamic Center, under vars tak det talas 130 språk.
I artikelserien sa Fred Kahn, ordförande i den judiska församlingen, att äldre judar i Malmö och Skåne fått uppleva trakasserier från ”den gamla stammen nazivänner” men att detta var ett fenomen som upphört.
Så verkar det inte vara och det är det senaste attentatet i Höllviken ett ytterst skrämmande exempel på.
Fred Kahn sa också att det numera ”inte blir någon brandkårsutryckning” när judar utsätts.
Det gäller – eller gällde – kanske i Malmö, men i Vellinge kommun agerade man åtminstone snabbt.
Polisen identifierade de 16 ungdomarna och skolan där de flesta misstänkta går, anordnade föräldramöte. På föräldramötet infann sig inte bara kommunstyrelsens ordförande Lars-Ingvar Ljungman (M), utan även de flesta politiker och tjänstemän av betydelse.
Det kan vara något för Malmö stad att tänka på, som i våras sade nej – av kostnadsskäl – till att utbilda lärare i antisemitism. Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) förnyade nyligen erbjudandet, men då hette det att lärarna var strängt upptagna med den nya läroplanen det kommande året.
Artikeln är tillfogad rättelser.