Sd:s mål kan bara nås med etnisk rensning..
Jimmie Åkesson låtsas som att sverigedemokraterna endast ägnar sig åt "kritik mot islamism". Det stämmer naturligtvis inte. Partiets intresse för de problem som har skapats av diverse islamistiska projekt - den iranska regimen, det saudiska kungadömet, de wahhabitiska miliserna i Irak - måste betecknas som minimalt. I stället bedriver sverigedemokraterna en oupphörlig kritik av muslimernas fysiska närvaro i Europa, och Sverige i synnerhet. Ifrågasättandet av denna närvaro är partiets nerv och hjärta, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i Åkessons replik.
För att leda i bevis att de muslimska massorna kommit hit för att erövra Europa anför Åkesson ett citat av Khaddafi. Jag kan upplysa honom om att denne man betraktas som en freak i merparten av den muslimska och arabiska världen, och jag skulle tippa att mindre än en promille av Sveriges muslimer känner några som helst lojalitetsband till honom. Men detta är ett favoritknep i den islamofobiska retoriken: plocka upp de mest galna citat som kan hittas från någon ledare vem som helst, och låt det sedan representera alla muslimer, som motto för den kollektiva ambition de uttrycker genom sin närvaro.
Men så fungerar det inte. Muslimerna har inte kommit hit för att erövra: de har kommit på flykt undan länder i kris, eller på jakt efter en dräglig inkomst. Den ockupation sverigedemokraterna ser är ett fantasifoster. Det är muslimernas fel, skriver Åkesson, att vi har "ökad svenskfientlighet" - vad nu det är för något - antisemitism, kriminalitet, sociala problem och "etniska enklaver". Läser man de senaste numren av SD-Kuriren får man bland annat veta att även våldtäkterna, djurplågeriet och nazismen beror på att vi numera har muslimer i landet.
Sverigedemokraterna bedyrar att de inte längre är rasister. Att välja ut en specifik folkgrupp och förklara ett samhälles alla problem med dess närvaro är själva huvudkriteriet på rasism.
Vilka är då dessa muslimer som ställer till sådana problem? I en krönika i SD-Kurirens temanummer om islam slår Åkesson fast: "I Sverige har vi i dag nära en halv miljon muslimer. De är den i särklass snabbast växande folkgruppen i vårt land. Jag är allvarligt oroad över den utvecklingen." Siffran en halv miljon gäller alla de människor som på något sätt kan anses ha sin bakgrund i muslimska kulturer. Antalet utövande muslimer är kanske 100.000. Men det har aldrig varit dem sverigedemokraterna menat med "muslimer".
Jag är blondare och har blåare ögon än Jimmie Åkesson. Jag har kristna föräldrar, jag är uppväxt i den västgötska myllan, jag har fått sjunga "Den blomstertid nu kommer" varje skolavslutning och jag lever med en kvinna som enligt Åkesson måste betecknas som muslim. Hon är född i ett muslimskt land, har fostrats i muslimska skolor och är sedan många år så sekulär som en människa kan bli.
Jag har tappat räkningen på hur många av mina vänner som är muslimer, hur många av dem som är troende eller inte, hur många som är gifta eller samboende med svenskar och har barn med dem, men ett vet jag med säkerhet: den "svenskhet" fri från muslimer som sverigedemokraterna drömmer om existerar inte i verkligheten. De personer Jimmie Åkesson talar om, "en halv miljon muslimer", är en gång för alla en del av Sveriges folk.
Likväl råder det ingen tvekan om att sverigedemokraternas politiska mål är ett Sverige där dessa människor inte längre finns. I SD-Kuriren kan man läsa följande avsiktsförklaring: "Vad är lösningen? Omfattande hemsändelse [sic] av muslimer bosatta i Europa är det enda som kan förhindra Europas förvandling till ett dhimmi-område i utkanten av den stagnerande muslimska världen." ("Dhimmi-område" är här ett kodord för koloni.)
Sverigedemokraternas mål kan inte uppnås med mindre än ett våldsamt snitt genom folkkroppen, eller, med andra ord: etnisk rensning. Detta är förvisso vad sverigedemokraterna eftersträvar.
Vad en sådan politik innebär om den faktiskt sätts i verket vet vi från 1930- och 40-talens Europa.