Döden är bara början!” en replik från den senaste Sherlock Holmes-filmen, skulle lika gärna kunna utropas av A A Milne, J M Barrie, Hergé eller Peyo. Deras karaktärer ökar i popularitet långt efter att de själva bitit i gräset. Det kommer nyskrivna fortsättningar med bland annat Nalle Puh och Peter Pan. De nya versionerna av barnens mest älskade figurer blir oftast skuggor av originalen, som bleknar ytterligare av alla kringprodukter, som lakan, nyckelringar och glass. När Smurffilmen dundrar in på biograferna följer leksakerna, pysselböckerna och smurfhitsen efter, medan få barn känner till seriealbumen som allt bygger på.

Ett av de tydligaste exemplen på konstnärlig uttunning den senaste tiden finns nu i bokhandeln. Romanen ”Tintin – Tintins äventyr” av Alex Irvine bygger på manuset till den nya Tintinfilmen, i stället för Hergés serier.

Om vi bortser från det faktum att projektet är kommersialism i dess värsta form och att alla inblandade pissar ned i Hergés grav, så är det intressant. Vad händer med en ­figur som Tintin när han kastas mellan olika medier och tids­åldrar?

Hergés Tintin är lågmäld och ödmjuk, men i filmen har han fyllt väggen i sin lägenhet med prydligt inramade tidningsklipp, skrivna av honom själv. Det krävs ett gigantiskt ego för att inreda sitt hem på det viset, inte ens Jan Guillou har sina Aftonbladetkrönikor på väggen (eller har han det?). Och i Tintinboken fortsätter det:

”Den där unge mannen. Vad heter han?”

”Han?” sa Crabtree med skepsis över att någon kunde ställa en sådan fråga. ”Alla vet vem han är. Det är Tintin.”

Tintin log för sig själv. Kanske inte riktigt alla, tänkte han. Men en vacker dag skulle alla känna till honom. Så mycket var säkert.

Megalomana drömmar, längtan efter berömmelse, 2000-talets Tintin törstar efter tom bekräftelse, släppte man in honom i ”Big brother”-huset skulle det guppa under hans täcke redan första kvällen.

I Hergés album har Tintins yrkes­roll en undanskymd roll, endast i ”Tintin i Sovjet” ser man honom skriva, det är nyfikenheten, lusten efter äventyr som driver honom framåt. Men både i Tintinboken och filmen refereras det ofta till Tintin som journalist. Han följer ­arbetslinjen, jakten på Enhörningens hemlighet ska resultera i publicerbara artiklar, det är inte fråga om något planlöst kringflackande.

I filmen har Tintin har även lagt sig till med en aggressivitet som bara skymtar i serierna. När någon knackar på dörren har Tintin en pistol gömd bakom ryggen och slagsmålsscenerna är många. Det lugna tempot i serierna har ersatts av ett monotont springande och jagande, att se filmen är som att stirra på ett träningspass.

Den här varianten av viskleken, från serie, till film och sedan bok påminner om konstprojektet ”Människor i landskap” där ett stycke ur en Tomas Tranströmerdikt översattes från svenska, till engelska, från engelska till tyska, och så vidare tills den översattes tillbaka till svenska.

Så varför sluta med en bok? Det borde göras en musikal baserad på Alex Irvines Tintinroman, med Peter Jöback som karriärhungrig reporter, beredd att kliva över lik för lägga vantarna på de tre pergamentbitarna som avslöjar var skatten finns. Utifrån musikalen skrivs diktsamlingen ”Ty ljuset ska komma från ljuset. Och det skall stråla”, här möter läsaren en mer eftertänksam, reflekterande världsreporter, och till sist: en avslutande tre sidor lång serie­version byggd på diktsamlingen. En trasig, utbränd Tintin går förbi en loppmarknad, ser ett vackert modellfartyg, rycker på axlarna och går vidare utan att köpa det.