”Döden, döden, döden.” Så inledde Astrid Lindgren telefonsamtalen med sina jämnåriga vänner. Det är också en passande rubrik för den konstnärligt ambitiösa bilderboken, i höst representerad av bland andra Jöns Mellgren med ”Rufus i underjorden”. Där faller Rufus genom ett brunnslock och hamnar i dödsriket där han spelar plockepinn med skelett och käkar jordnötsmackor med en död Elvis. Andra teman som avhandlas i bilderböcker är pappor som slår, depressioner och skilsmässor. Och 2011 kommer bilderboken ”Lägret” av Oscar K. och Dorte Karrebæk, som kretsar kring Auschwitz.
Men för 6–9-åringar, så kallade läsa själv-böcker, är utbudet mer förutsägbart. Häst- och sportböcker, oändliga deckar- och humorserier. Här satsas på säkra kort. Det vore fullständigt otänkbart med titlar som ”Sune i dödsriket” eller ”LasseMaja och Förintelsemysteriet”.
När bilderboken svävar i väg mot himlen med långa associativa meningar och vrickade ordlekar långt över barnens huvuden står läsa själv-boken kvar med stövlarna i leran. Sammanhängande handling utan konstigheter.
När barn läser själva ska allt vara så förtvivlat begripligt.
Men lågstadiebarn har knappast svårare att ta till sig komplicerade ämnen. Vi har en romantiserad syn på mindre barn. Tänker du på ”det gåtfulla folket” ser du inte en nioåring framför dig. Fyraåringens svårighet att uttrycka sig verbalt kan lätt misstolkas för djup. Vad försiggår egentligen i deras små huvuden? En nioåring kan du bara fråga.
Augustjuryn kastar nomineringar efter bilderböcker och ungdomsböcker, men bara två böcker för 6–9-åringar har nominerats under 2000-talet, ”Mera Sandvargen” och ”Hedvig och Max Olof”.
När poeter som Joar Tiberg eller Thomas Tidholm skriver för barn är det naturligtvis bilderböcker de skapar. Det finns något storslaget över bilderboken som läsa själv-boken saknar. En bilderbok är nästan dubbelt så stor och i färg, medan böcker för 6–9-åringar är svartvita. Inom filmvärlden signalerar svartvitt att det vankas finkultur, i barnlitteraturen är det tvärtom.
Visst finns det undantag, författare som Åsa Lind, Frida Nilsson, Rose Lagercrantz och Ulf Stark skriver ambitiösa böcker för lågstadieåldern. Men de är för få. Visst kan bilderböcker vara snäppet för vuxna i sitt tilltal, Södermalmsmamman köper säkert senaste Anna Höglund mest till sig själv, men det är genom risktagningar och konstnärliga experiment som en genre utvecklas. Även lågstadiebarnen behöver krokiga, konstiga böcker som sätter griller i huvudet på dem.