När morgondagens historiker ska beskriva det tidiga 2000-talets samhällsdebatt är det inte osannolikt att de kommer att fästa sig vid vår tids upptagenhet vid parrelationen som socialt och kulturellt fenomen”, läser jag i förordet till antologin ”Par i vetenskap och politik”. Jag tänker för mig själv att visst, så är det. Boktitlar som Maria Svelands ”Bitterfittan”, ”Vi i villa” av Hans Koppel, ”Ur vulkanens mun” av Helena von Zweigbergk och Erik Helmersons ”Den onödige mannen” flimrar förbi i mitt medvetande. Längtan efter kärlek, romantik och tvåsamhet är ju inte precis något nytt tema i världslitteraturen: det som är nytt är snarare att berättelsen börjar där de tidigare slutar, alltså intresset för den omöjliga tvåsamheten, för frustrationerna, missnöjet, instängdheten i den där romantiska relationen. Den romantiska föreningen mellan man och kvinna är inte the end utan snarare början – vad händer sedan då? Vardagen och svårigheten att få vardagen att fungera, den tvåsamma tristessen och en gnagande känsla av misslyckande och ”var det inte mer än så här?” beskrivs om och om igen i samtida film och litteratur.
Jag tänker på tv-serier som ”Mad men” och ”Solsidan”, filmer som ”Revolutionary road” och ”Mammut” som samtliga kretsar kring viljan – och oförmågan – att leva upp till den idealiserade tvåsamheten. TomKat, Brangelina, Måns och Marie (vars till synes helt odramatiska separation blev löpsedlar) och för den delen Viktoria och Daniel och Filippa och Fredrik Reinfeldt och Barack och Michelle Obama tjänar som förebilder. De vackra paren, de framgångsrika och lyckliga, de som både älskar varandra och stöttar varandra i varandras yrkeskarriärer, fostrar barn och ägnar sig åt välgörenhet framhålls som avundsvärda och lyckade. Tillsammans är de mer än dubbelt så spännande som var för sig.
Drömmen om parförhållandet är stark, trots alla diskussioner om stjärnfamiljer och poly-amorösa relationer, queera perspektiv och alternativ. Den monogama relationen mellan två individer tycks vara hyfsat ohotad som norm.
”Debatter som på olika sätt rört äktenskap, familjebildning och partnerskap har varit många de senaste åren”, fortsätter redaktörerna för ”Par i vetenskap och politik” och de har dom ju rätt i. Föräldraförsäkring och livspussel har diskuterats till förbannelse. Partnerskapslagstiftning och enkönade äktenskap, Köpenhamnsbebisar och surrogatmammor är andra ämnen som varit och är på agendan.
Å andra sidan skrev Carl Jonas Love Almqvist sin äktenskapskritiska ”Det går an” redan 1838. Almqvists Sara brottas med konflikten mellan kärleken till Albert och viljan till oberoende, vilken den tidens äktenskapslagar omöjliggjorde. Också Ibsens ”Ett dockhem” (1879) liksom Anne-Charlotte Lefflers ”Sanna kvinnor” från 1883 kretsar kring kvinnans rätt till ett liv utanför familjen och andra uppgifter än maka och mor och kan läsas som inlägg i den livliga diskussion om kön och äktenskap som fördes mot 1800-talets slut.
Att äktenskapet diskuterades då hänger givetvis ihop med den gryende kvinnorörelsen, men också med att allt fler valde att leva som ogifta. Antalet ogifta män och kvinnor ökade under 1830 och 1840-talen vilket väckte myndigheternas oro. Idéhistorikern Maja Larsson har i ”Den moraliska kroppen” analyserat medicinska texter och rådgivningsskrifter om äktenskap och sexualitet från 1800-talets mitt, vilka samtliga varnar för det som vi i dag kallar singelliv. Ungkarlen betraktades som ett hot mot både samhället och moralen och ogifta kvinnor sågs som beklagliga och misslyckade.
Uppfattningen om äktenskapet som det naturliga sättet att leva, som den mest grundläggande formen av mänsklig organisation, har varit stark sedan 1700-talet och betonades än mer under 1800-talet. Tron på äktenskapets integrerande kraft var stor, genom familjelivet kunde individen utvecklas och blomstra. Man tänkte sig att individens känsloliv, lycka och ambitioner gynnades av ett engagerat familjeliv, vilket i förlängningen kom samhället till nytta. Inte undra på att de som valde att leva på ett annat sätt provocerade. De hotade genom sin blotta existens hela samhällets uppbyggnad och betraktades som egoistiska och omoraliska.
Upptagenheten av parrelationen, som norm, som fängelse, som välsignelse och förbannelse är alltså knappast ny. De frågor vi brottas med i dag tycks inte heller vara vare sig nya eller originella. Det framgår med all önskvärd tydlighet i antologin ”Par i vetenskap och politik”. Det handlar om parternas – läs kvinnans – möjlighet till arbete och karriär, om sex, om pengar, om trohet, om jämlikhet och rättvisa. De gifta par som studeras i boken är alla högt utbildade och politiskt radikala, som paret Myrdal, Signe och Axel Höjer, paret Petrini och Ebba och Elia Heckscher. Det är intressant att notera att män som Höjer, Myrdal och Heckscher trots sin offentliga framtoning som jämställda ändå ofta slog bakut när saker och ting ställdes på sin spets i privatlivet. Det där med kvinnors rättigheter tycks vara en sak i teorin och en helt annan i praktiken. Jämställdhet är sällan lika attraktivt när männen tvingas offra något av sin egen bekvämlighet.
Det här är nämligen par som reflekterat över vad det innebär att leva tillsammans, par med planer och ideal och ideologier. Rösträttskvinnorna valde radikala män, sådana som betraktades som samhällsomstörtare och rabulister. Tillsammans skulle de förändra världen. Det drömde paret Höjer också om. De möttes i Paris sommaren 1919 och blev förälskade. Axel var läkare och Signe sjuksköterska och båda var passionerat intresserade av sociala frågor och drevs av en stark vilja att förändra samhället. Tillsammans drog de upp riktlinjerna för ett gemensamt liv. Redan i sitt första brev till Signe skrev Axel att han såg fram emot deras framtida samarbete: ”Att arbeta ensam – att sträva genom öknen, mot de mål man föresatt sig, det är trist – men när man är två – ligger inte framtiden för oss som en blomsteräng?”
Den där blomsterängen blev det inte så värst mycket av. Man kan väl säga att ambitionen att leva jämställt kom av sig när barnen kom. Barnen blev Signes huvudansvar, och när Axel blev erbjuden tjänst på universitetet i Lund blev Signe ensam kvar i Hagalund med de fyra barnen. När Signe och barnen väl flyttade ner till Axel i Lund drabbades Signe av nedstämdhet och äktenskapet var på väg att spricka och Signe lämnade hemmet och maken. Ur makarnas brevväxling kan man utläsa att äktenskapskrisen handlade om tre saker: rätten till sexuell frihet, plikten att ta hand om barnen samt rätten och plikten att sysselsätta sig med något meningsfullt. Resultatet blev en form av öppet äktenskap, frihet för dem båda att ha sexuella relationer utanför äktenskapet. Det tycks ha varit lättare för Axel att acceptera än att Signe skulle återuppta sin yrkesverksamhet som sjuksköterska.
Paret Höjer var inte ensamma om att experimentera med sexuella förbindelser utanför äktenskapet. Diskussionen om sexuell frihet fördes på flera håll bland den tidens intellektuella. Det som fick Axel att ändra uppfattning och ingå denna ”frihetspakt” med sin hustru var en bok av den norska författaren Kristiane Skjerve som framhöll också kvinnors behov av sexuell närhet och njutning.
Samma år som paret Höjer genomled en äktenskapskris publicerade författaren Dora Russell den relationsanarkistiska skriften ”The Right to be happy”. I den argumenterade hon för öppna förhållanden och sexuell frigörelse. Dora Russel var nämligen övertygad om att människan behöver frihet för att vara lycklig.
Doras betydligt äldre och mer kända make, filosofen Bertrand Russell, delade hennes syn på kärlek, äktenskap och sexualitet. I ”Marriage and morals”, som kom några år efter Doras bok, upprepar han hennes teser och argument. Människan måste vara fri, också som sexuell varelse, menade paret Russel. I praktiken var de mindre överens. Paret Russell gick skilda vägar 1934, samma år som Bertrand kämpade med att skriva klart sin bok om lycka. Frihetsprojektet visade sig vara mindre gynnsamt för den äktenskapliga lyckan. Sådana irrationella känslor som svartsjuka kom i vägen.
Ändå tror jag att Dora Russell har rätt. Människan måste vara fri för att vara lycklig. Kanske är det inte framför allt sexuell frihet som är väsentlig, utan friheten att delta i samhället och i yrkeslivet, forma sitt liv efter eget huvud som är det viktigaste. Är det då omöjligt att vara fri inom ramen för en parrelation? undrar jag när jag bläddrar i Svensk bokhandels höstkatalog. Nu kommer de nämligen, böckerna om skilsmässor. Nu har vi förflyttat oss från den sökande kärleksromanen över de tröstlösa äktenskapsskildringarna till skilsmässoskildringarna. I Helena von Zweigbergks ”Anna och Mats bor inte här längre” har det krisande paret (äntligen?) skilt sig och i Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi ”Happy, happy” berättar ett antal kvinnliga författare om sina lyckade skilsmässor. Sådana berättelser behövs. Kanske behövs berättelser om det mogna äktenskapet, om par som genomlevt och överlevt inte bara en utan hundra kriser också. Jag fortsätter att tro att tvåsamhet är möjlig. Kanske inte att leva lyckligt i alla sina dagar, men i alla fall i mer än hälften av dagarna.