David Cronenbergs film ”A dangerous method”, som hade svensk premiär för ett par veckor sedan, handlar, föga förvånande, väldigt mycket om sex. I centrum finns C G Jung, sexig och knivskarp psykoanalytiker, hans patient och sedermera älskarinna, den unga och vackra ryska judinnan Sabine Spielrein samt, naturligtvis, Sigmund Freud, ständigt och övertydligt med en orimligt fet cigarr i munnen. Kärnan i dramat är männi-skans sexualitet, dess väsen, betydelse, uttryck. Förutom några tämligen taffliga sexscener av sadomasochistisk art (mellan Jung och Spielrein, den fallna kvinnan, den andra kvinnan) och någon mer softad, blott antydd, lite anständigt romantisk sådär (mellan Jung och hans änglalikt blonda hustru) som jag lika väl kunnat vara utan, präglas filmen av en ständigt pågående diskussion om just sex. Den diskussionen är betydligt mer spännande än spankingscenerna mellan Jung och Spielrein och har legat och grott i mig sedan jag såg filmen.

Freud och Jung är som bekant psykoanalysens upphov, läromästaren och lärjungen som slutade som fiender. Sexualiteten, den förträngda, neurotiska sexualiteten är grundläggande i bådas teorier. Otto Gross, ytterligare en freudiansk lärjunge som föll i onåd, ifrågasatte Freuds idé om behovet av psykologisk bortträngning: tydligt influerad av nietzscheanska idéer om drifternas företräde framför förnuftet och konventionen hävdade han vikten av att bejaka sina drifter och instinkter. Precis som Nietzsche fann han svaret på människors lidande och ångest i förnekande av sina primitiva, kaotiska men också livsbejakande drifter. Gross levde sannerligen som han lärde – han gav efter för minsta böjelse, föll för varje frestelse och tog för sig av allt livet erbjöd av sex och droger. Naturligtvis dog han utfattig och bortglömd, men kan kanske ändå betraktas som upphovet till den parallella berättelsen om västerlandets moral som manifesterats i hippierörelsen och i diverse queera teorier, drogliberalism och sexuell frihet.

Tänk om Gross fått den plats och status i vår kultur som Freud innehar? Om Gross teorier om vikten av njutning och lust, sexuell frihet och impulsivitet hade betraktats som sanna på samma sätt som Freuds idéer om oidipuskomplex, bortträngning och försvarsmekanismer? Eller om Sabina Spielreins teori om relationen mellan dödsdriften och sexualdriften fått ta större utrymme? Spielrein var nämligen inte bara Jungs patient och älskarinna. Hon läste också medicin och disputerade 1911 med en avhandling om schizofreni. I den, ”Über den Psychologischen Inhalt eines Falles von Schizophrenie”, driver hon tesen att den psykotiskes rädsla för sex är relaterad till dennes rädsla för sönderfall, desintegration. Den psykotiske är rädd för att förlora sig själv i den andre, upplösas som individ och sugas upp av den andre i sexualakten. Det är, menar Spielrein, en orsak till att den psykotiske ersätter verkligheten med sina egna fantasier.

Sabina Spielrein hävdade människans behov av att förlora sig själv, låta sig upplösas, smälta samman med den andre, den älskade. Erfarenheten av att vara ett ”vi”, att släppa taget om jaget, är nödvändig för människans utveckling. Vi måste kunna, och våga, förlora oss själva. Förstörelse, förintandet av det egna jaget, är förutsättningen för utveckling. Möjligen också, tänker jag, för sex. Först då kan sex närma sig det Karl Jaspers kallar gränssituationer, alltså sådana situationer som låter oss ana något annat än det påtagliga, situationer där vi kommer i beröring med något transcendent, i någon mån lämnar oss själva och våra kroppars begränsningar. Intensivt medvetna om instängdheten i oss själva samtidigt med en längtan efter gemenskap upplever människan att hon existerar. Då, kanske bara då, i de ögonblicken.

Spielreins tankar om förintande av det egna jaget, om uppgåendet i den andre och den nödvändiga underkastelsen (hon var synnerligen intresserad av masochism) känns revolutionära i en tid som är fixerad vid gränser, inte minst i sexuella situationer. Jo jo, det är viktigt att veta vad man vill och vad man inte vill, hävda sin rätt att säga nej, avbryta och gå när något känns obekvämt. Absolut. Samtidigt tänker jag att den mediala diskussionen om just gränser – mina gränser – är ytterligare ett uttryck för en extrem individualism. Det handlar om mig. Om min kropp. Om min njutning. Om mina gränser.

Så funkar ju inte sex. Sex kan aldrig handla om mig. Sex måste handla om oss, utgå ifrån ett vi, och detta vi, tänker jag, kräver ett visst mått av upplösning, naturligtvis av båda parterna, hängivenhet och en vilja att förlora sig själv i den andre och i hans njutning. Sex konstrueras alltför ofta som ett hot, som något destruktivt och potentiellt livsfarligt. Det är det naturligtvis. Man vet aldrig vad som kan hända när man förlorar sig själv – men om man aldrig någonsin vågar släppa taget om sig själv lever man ett mycket futtigt liv.

Det är klart att vi ska tala och skriva om sex. Inte bara om det hotfulla, det problematiska, det trista utan också om glädjen. Om det vackra i att ge sig hän och smälta samman i en enhet där inget är fult, smutsigt, pinsamt eller förbjudet. Att, någon gång, upphäva alla gränser som vi mer eller mindre omedvetet låter oss styras av, släppa föreställningar och rädslor. Först då kan man slippa vara ett ensamt jag och erfara vad det innebär att bli vi.