Ensam i älgskogen mötte kungen ett enormt medieuppbåd. Han trampade runt lite i höstgräset, fibblade med en penna och såg väldigt mycket ut som en liten pojke när han menade att det var dags att ”vända blad nu”.

Några dagar efter älgskogsframträdandet tycks alla älska kungen. Också annars hårdföra republikaner menar att man borde lämna kungens privatliv i fred. Kungen har väl rätt till ett privatliv, menar man, precis som alla andra.

Det kan man ju tycka, förstås, men vad exakt innebär ”privatliv”? På något dunkelt sätt tycks ”privatliv” ofta handla om sexuella eskapader, men det kan väl knappast vara hela innebörden. Filosofen Torbjörn Tännsjö resonerar kring begreppet i ”Privatliv” (Fri tanke) och lyfter fram juristen James Q Whitmans iakttagelse att ”privatliv” inte är detsamma i USA som i Europa. Whitman menar att europeiska traditioner om privatlivets helgd bottnar i primitiva hedersföreställningar, medan amerikanerna intresserar sig för rättigheter. En europé värnar, enkelt uttryck, sin ära, medan en amerikan vaktar sin äganderätt, inte bara till ting utan också till sig själv.

Hedersmoral intresserar sig alltså för subjektiva fenomen som ära och respekt, snarare än för objektiva föreställningar om rätt och fel. Reaktionerna på ”skandalboken” tycks styrka Whitmans i förstone ganska udda påstående att vi lever i en hederskultur – för inte är kungens festande främst frågan om huruvida han är skyldig till ett eller annat? Nej, indignationen handlar om något annat – om att kungen blir avslöjad med mindre respektingivande aktiviteter (än älgjakt?).

Att anklagelserna så snabbt förbyts i medkännande får mig att misstänka att Sverige inte bara präglas av hedersmoral utan också av machoideal. Varför bråka när kungen bara gjorde det som vilken man som helst skulle göra, om de bara fick chansen?