Nej, det handlar inte om homosexualitet, kvinnliga präster eller blasfemiska bilder av Kristus. De upprörda känslorna rör en av kristendomens absoluta kärnfrågor, ja själva fundamentet i det vi kallar kristendom, nämligen det faktum att Guds son dog en plågsam och utdragen död på korset. Varför måste Jesus dö? Hur ska vi förstå att Gud offrade sin ende son? Korsdöden har diskuterats av teologer ända sedan den inträffade (såklart – det var ju något av en missräkning att han som förmodades vara Frälsaren, gudomlig, dog, det tarvade förklaring) och ett antal förslag till tolkningar av händelsen har stötts och blötts genom århundraden.

Nu har alltså Ulla Karlsson lämnat sitt bidrag till denna långa diskussion. På tidsenligt manér gör hon det lätt för sig. I artikeln med rubriken ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm” föreslår hon helt sonika att kyrkan bör sluta tala om eländet. Världen behöver inte deprimerande berättelser om grymheter och lidande, menar hon; slikt hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor. Nej, låt oss i stället tala om kärlek, medmänsklighet, godhet, barmhärtighet och upprättelse, utropar hon. ”Det är vad världen behöver” skriver hon trosvisst.

Ja. Världen behöver kärlek och männi-skan är i behov av upprättelse. Det är precis det påsken handlar om: kärlek, upprättelse och befrielse. Centrum i påskens budskap är inte döden och lidandet, utan uppståndelsen och segern. Biskopen Gustaf Aulén menar i sin Christus Victor-lära att korset bör förstås som Guds triumf över alla onda krafter. Man kan inte tala om korset utan att också inkludera uppståndelsen – livets seger över döden, det godas seger över det onda och människans upprättelse från synd till rättfärdighet.

Auléns perspektiv är förstås bara begripligt och rimligt om man utgår ifrån att både människan och skapelsen är behäftade med vissa defekter. Det tror inte Ulla Karlsson. Ulla Karlsson menar att det är en grotesk människosyn. Människan är nu en gång en tämligen grotesk varelse, skulle jag vilja påstå. Människan är förvisso ofta god och barmhärtig och medmänsklig men hon är också egoistisk, grym och likgiltig. En teologi måste ta in hela människans existens för att kunna fungera som livstolkning. Teologin måste hantera också de mörka sidorna i människans existens, möta hennes frågor och förtvivlan, se henne fullt ut som hon är: bristfällig. Först då betyder försoning och förlåtelse något.

Ulla Karlsson är bekymrad över kyrkans ekonomiska och andliga kris. Hennes recept är att fullt ut förvandla kyrkan till någon sorts terapilokal och kristendom till tandlös ”måbraideologi”. Det tror jag är helt fel väg att gå. Människan behöver platser där livet, i all dess ofullkomlighet, tas på fullaste allvar. En sådan plats kan kyrkan vara.