Demonstrationerna visar att 80- och 90-talister har annat för sig än att modeblogga och egoboosta.
Tidigt i lördags morse äntrade min artonårige son en buss mot Göteborg. I bussen satt aktivister från Öresundsregionen och målet var förstås de antirasistiska demonstrationerna som skulle gå av stapeln under lördagen. De åkte till Göteborg för att visa sitt stöd för ett samhälle med plats för alla. Jag var förstås orolig. Tårgas, pepparsprej, hundar, hästar, piketbussar, helikoptrar; polisen mobiliserade. Efter att ha bevittnat polisens agerande vid demonstrationer och ockupationer i Malmö och Lund har mitt förtroende för polisväsendet blivit minst sagt naggat i kanten.
I jakt på information om händelseutvecklingen i Göteborg tillbringade jag en stor del av lördagen framför datorn. I mitt sökande snubblade jag över en indignerad artikel på Aftonbladets Kultursida signerad Ann Charlott Altstadt. Hennes indignation handlar om 80- och 90-talisternas bristande engagemang. De är ”… troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin” skriver hon. För mig, som inte bara är mamma till två söner i övre tonåren, utan också i mitt dagliga värv som lektor vid Lunds universitet ständigt omges av just 80- och 90-talister, ter detta sig som ett minst sagt häpnadsväckande påstående.
Det visade sig att Altstadt har läst tre modemagasin: StyleBy Kling, Sofis Mode samt Egoboost. Utifrån denna tämligen magra empiri drar hon alltså slutsatsen att en hel generation är ”helt blåst, både i betydelsen lurad och korkad”. Det där är ju klassisk kulturjournalistik à la ”Spanarna”: tre exempel, och du har en trend. Altstadts triptyk visar alltså att unga människor, framför allt unga kvinnor, är okritiska, karriärinriktade konsumister. I min verklighet, bortom snabbköpets tidningshylla, är unga kvinnor och män engagerade, kunniga och kritiska. De läser Butler och Marx och Bibeln, de är veganer, pacifister, hbt-aktivister, allt på en gång eller något av det. De delar ut flygblad, demonstrerar, ockuperar, diskuterar, argumenterar. De har annat för sig än att modeblogga och egoboosta, vilket väl är förklaringen till att deras perspektiv inte syns i de glassiga magasinen. Det innebär naturligtvis inte att de inte finns.
De samhällskritiska 80- och 90-talisterna fanns till exempel i Göteborg i lördags. Där stötte de emellertid på patrull. De förvägrades att uttrycka sina åsikter eftersom polisen befarade våld. I pressen framställs de unga vänsteraktivisterna som aggressiva huliganer. Det är ytterligare en bild som inte stämmer. De unga vänsteraktivister som finns i min närhet är varken våldsamma eller missanpassade. De vill förändra världen. Det är bara det att ingen tycks vara intresserad av att lyssna. Det är så mycket lättare att avfärda dem som bråkmakare – eller att helt enkelt låtsas att de inte finns. Jag tror att vi måste lyssna, medan de fortfarande vill tala med oss, innan 80- och 90-talisterna helt har tappat hoppet om oss 60- och 70-talister som mest bryr oss om oss själva, vårt hem, vår trädgård och vad vi stoppar i munnen. Den slutsatsen drar i alla fall jag efter att ha läst hundratalet heminrednings-, trädgårds- och matochvin-tidningar som vänder sig till oss. Vi är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin.