Autofiktion. Det låter nästan anstötligt. Liksom begreppet autoerotik ger det associationer till ett vältrande i det egna jaget, självtillfredsställelse, självdyrkan, självbespegling. Som om man inte behöver någon annan. Auto som i bara jag, som i själv: och autofiktion då, fiktion om mig själv? Eller berättelsen om mig själv? Termen autofiktion signalerar en text som är nästan sann, en text som tar sin början i en autentisk upplevelse eller erfarenhet utan att göra anspråk på att berätta hela sanningen, eller ens att allt det berättade är sant. Jag tycker att begreppet är märkligt: som om en text någonsin kan vara helt sann, autentisk. Som om det vore möjligt att berätta allt.
”I mina texter kommer ni aldrig att finna någon som helst information (det tröstar mig) om vad som verkligen fyllde mitt liv …” skriver Kierkegaard i sin dagbok. Kierkegaards påstående kan tyckas märkligt. Han skrev otaliga böcker om skuld, skam, ångest, förtvivlan, sin livsleda och rädsla för döden, om sin längtan efter kärlek och oförmågan att älska, om alltings förfärliga meningslöshet. Han skrev för all del också om något mer vardagliga ting – om bovetegröt och kotlettrader, promenader, erotik, kläder och musik. Vad mer finns att berätta?
Nietzsche, en annan filosof som gärna och ofta utgick från sig själv och sitt liv i sina böcker, skriver i ”Bortom gott och ont” ”att tala mycket om sig själv kan också vara ett sätt att dölja sig”. Är påståendet, precis som hos Kierkegaard, ett sätt att finna tröst när misstanken om att alltför mycket som borde ha varit fördolt yppats? Nietzsche skrev, liksom Kierkegaard, om de mer såriga sidorna i existensen, om det fula, om föraktet, om hopplösheten. Kanske försökte han skydda sig själv genom att hävda möjligheten att dölja sig i självupptagenheten. Jag tror ändå att han har en poäng i sin analys: I den förmenta öppenheten döljs hemligheter effektivt. Den som berättar allt berättar i själva verket ytterst lite om sig själv, ty den som avslöjar sitt liv blir lika genomskinlig som berättelsen. Man kan skriva bort sig själv, från det unika till det universella. Man blir till slut osynlig.
Det tänkte jag på när jag lyssnade till ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Camilla Gunell på Mariehamns litteraturdagar förra helgen. Gunell inledde med att presentera ”Min kamp” som ”självutlämnande”. Jag vet inte vad Knausgård tycker om det ordet, men jag vet att jag avskyr det. Det finns något insinuant i den där etiketten. Som om självutlämnandet vore en strategi, som om man är beredd att offra sig själv för pengar och berömmelse. Jag tror, som Kierkegaard skriver i ”Sjukdomen till döds”, att ”det att ha ett själv, att vara ett själv, är det största, det oändliga erkännandet som ha beviljats människan.”
Vad är då jag om jag lämnar ut mitt själv, mitt allra dyrbaraste, till vilddjuren att beskåda, slita och dra i? Knausgård log i all fall lite snett och sade att han brukar säga att han ”sålt sin själ till djävulen”. ”Man upplever att man känner dig”, menade Gunell och undrade om inte det känns konstigt att vilt främmande människor tycker att de vet något – kanske allt – om vem du är. Nja, svarade Knausgård, för det mesta vill människor mest prata om sig själva när de tar kontakt. De ser sig själva i hans text, inte honom. Han är dold i det blottlagda.
Karin Johannisson skriver i sin hemliga bok ”Hemligheter” att jaget delvis är uppbyggt av just hemligheter – hemliga fantasier och hemliga drömmar. Våra hemligheter är avgörande, för oss själva, i vår uppfattning om vilka vi är. Det visste nog både Kierkegaard och Nietzsche. Utan sina hemligheter är man ingen. Fullt förklarad finns man knappt. ”Gåtfull bör man vara inte bara i andras ögon utan även i sina egna. Jag studerar mig själv och när jag tröttnar på det, tänder jag en cigarr och tänker att Gud vet vad Vår Herre egentligen har menat med mig eller vad han tänker få ut av mig”, skriver Kierkegaard i ”Antingen-eller”.
Hemligheter är alltså nödvändiga. Det handlar om makt, som sociologen George Simmel skriver i ”The sociologi of secrecy and of secret societies”. Alla mänskliga relationer bygger på att vi vet något om varandra – köpmannen vet att kunden vill ha ett bra pris, läraren vet vad eleven kan och bör lära sig. Också det vi inte vet om varandra, hemligheterna, är nödvändiga i våra relationer, och graden av förhemligande varierar i olika relationer. Våra grannar har förhoppningsvis fler hemligheter för oss än våra familjemedlemmar. Hemligheten är släkt med lögnen, och lögnen är, som Nietzsche skriver, nödvändig: ”Mänskligt umgänge kräver ofta en hänsynsfull förställning, som om vi inte genomskådade varandras motiv.” Hemligheter är mer än hänsynsfulla förställningar. Hemligheter binder människor samman och sliter dem isär. Hemligheter vårdas och förträngs.
Det finns destruktiva hemligheter, familjehemligheter om missbruk, psykisk sjukdom, övergrepp. Skamliga hemligheter som kan plåga människor i generationer. Sådana hemligheter är det bra att avslöja. De spricker i solen. Det hjälper oss att förstå att vi inte är ensamma. Att vi inte har något att skämmas för. Sedan finns det hemligheter att bevara, drömmar, förhoppningar och tankar vi blygs inför. ”Människan blygs över det fulaste hon tänkt och det vackraste”, som Sara Lidman en gång sade.
Det fulaste jag känt och tänkt och det vackraste, det bor i samma rum, mitt hemliga rum dit bara jag har tillträde. Alla de där hemliga tankarna och känslorna jag knappt vet, de är jag, mitt själv, och om dem vet ingen annan någonting.
Vad kan vi veta om varandra? Vad vet jag om min mans innersta tankar? Vad vet jag om barnens drömmar och förhoppningar? Vad vet jag om deras hemligheter? Tillräckligt mycket för att de inte ska känna sig ensamma och tillräckligt lite för att de ska känna att de har makt över sitt eget jag, hoppas jag. Jag vet att det är viktigt att bevara delar av sig själv dolda från omvärldens blickar. Inte för att jag skäms, utan för att jag behöver något som är bara mitt för att kunna vara jag.