Ann-Sofie Ohlander, professor i historia, reagerar på debattartikeln där professorer vid Konstfack stöttade Anna Odell, som simulerat en psykos inom ramen för ett konstprojekt.
Psykiatrin skall inte vara ett fredat fält för infiltrerande, kritiska handlingar, skriver lärare vid Konstfackskolan till försvar för den student som genom att simulera en psykos blivit intagen på psykiatriskt sjukhus. De hävdar, att företaget var grundligt förberett och förankrat. Studenten hade i förväg gått igenom olika aspekter med advokater, psykologer och chefer för psykiatriska mottagningar. Det kan låta bra. Men det verkar inte som hon frågat dem som det djupast angår och berör, de psykiatriska patienterna. Hur kan projektet beskrivas som väl förberett och etiskt försvarbart om hon inte gjort det?
Under 1980-talet var jag vid två tillfällen som suicidrisk intagen på låst avdelning på psykiatriskt sjukhus. Andra gången vistades jag på en avdelning, där det också fanns patienter som var intagna mot sin vilja. Vistelserna där räddade förmodligen livet på mig. Men de gav dessutom erfarenheter och insikter som jag inte vill vara utan och som jag senare redovisat i flera sammanhang. För några år sedan granskade jag i en artikel i antologin "Den ocensurerade verkligheten i reportage, bild och undersökningar" (2003, red. Anna Meeuwisse och Hans Swärd) etiska aspekter på vetenskapliga undersökningar av psykiatriska miljöer med deltagande observation som metod.
Jag tog också upp min och andra patienters reaktion på frågan om den potentiella närvaron av andra, i detta fall forskare, på en psykiatrisk avdelning. Mina resonemang då kan, som jag ser det, tillämpas också för den aningslöshet som ur min patientsynpunkt verkar prägla det nu aktuella projektet:
"Undersökningar där psykiatriska patienter ingår väcker känslor hos mig som har att göra med att jag har en stark patientidentifikation. Utifrån denna identifikation väcker hos mig tanken på att någon forskare med aldrig så god meritering och gott syfte skulle ha vistats på avdelningen, samtidigt som jag själv var intagen, spontant stark olust hos mig. Särskilt naturligtvis om vederbörande varit där förtäckt, i förklädnad.
Vad beror den starka känslan av motvilja på? Borde inte jag med min vetenskapliga bakgrund i stället kunna se intresset och nyttan av en sådan undersökning? Finns den bara hos mig? Jag ringde upp ett par gamla medpatienter och mötte samma spontana reaktion - nej, det var en tanke de reagerade starkt mot. Varför? För min egen del kan jag känna att det överhuvudtaget kan vara svårt att bli iakttagen, aldrig så "objektivt", i en situation, där man har det besvärligt och ofta gärna vill "gömma" sig i någon bemärkelse, vara i fred.
Tanken på en förtäckt deltagande observation blir särskilt motbjudande, därför att mitt och säkert mina medpatienters lidande ofta präglades av misstro, av brist på tillit. Flera av oss hade ju blivit intagna mot sin vilja, och utan att förstå varför de skulle hämtas av socialtjänst eller polis. Känslan av att bli lurad och sviken fanns redan hos många av oss, hur skulle det då bli om vi upptäckte oss vara lurade och svikna på ytterligare ett plan? Och varför skulle någon annan studera hur vi hade det, varför kunde man inte fråga oss om saken? - Om verklighetsförankringen redan är svag kan minsta pust av misstro ytterligare förstöra den. Vår misstro skulle ha mångdubblats, tror jag, om vi fått veta, då eller efteråt, att någon var på avdelningen i hemlighet för att undersöka våra förhållanden."
Varför inte fråga de psykiatriska patienterna själva? Den frågan ställde jag i artikeln och den känns lika relevant nu. Det är ett enkelt, rättframt och människovärdigt sätt att få kunskap utan risker för manipulation, hemlighetsmakeri och faktiskt också svek mot just den sak man säger sig vilja främja.