Barn är visserligen små, men inte så små att vi helt kan bortse från dem.

Barn är också människor, men mera sällan synliga i medierna.

I medierna syns däremot de vuxna. En del av dem bortser nu ganska mycket från barnen. Känd författare redovisar utförligt sina namngivna barns psyken och beteenden i sina romaner, som för övrigt har samma titel som en bok av en känd rasist. Känd programledare uppdrar åt sin barnpubliks föräldrar att förklara hans problem med narkotikalagstiftningen. Känd författarinna säger sig uppskatta sina ”barnfria” veckor medan annan känd författarinna och debattör än en gång vill få offentligt ljus på de psykiska problem hennes barn troligen är bekanta med.

Nu vill även känd rocksångare och författare via medierna förmedla till sina barnbarn att de kan ringa honom om de vill något. Han säger sig vara inställd på att stryka ett streck och börja ett nytt liv som, gissar man, inte bara frånvarande pappa utan även frånvarande morfar. På vuxenspråk kallas det Frihet.

I svensk barnkultur berömmer vi oss av det så kallade barnperspektivet. Vi försöker intressera oss för hur barnen, vår målgrupp, tänker och känner. Vi försöker respektera dem. Vi är så präktiga och ansvarstagande!

I vuxenkultur och medier är barnperspektivet frånvarande och lättsinnet större. Och kanske tanklösheten. För ingen menar väl illa? Och barnen – förstår väl ändå inte?

Kanske tanklösheten bottnar i behov av uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande – sådant som just barn behöver.

Sådant som i första hand barn behöver.