Just nu pågår det en rad diskussioner och metadiskussioner om kommentarsfältens vara eller inte vara. Krönikörer och andra proffstyckare ondgör sig över de ohängda kommentatorerna. Tidningar stänger av sina kommentarsfält och ­kallar det att ta ansvar. I själva verket duckar de för allt vad ansvar heter.

Gemensamt för alla dessa diskussioner är att ingen av dem som deltar i dem bemödar sig att egentligen hälsa på i kommentarsfälten och umgås med kommentatorerna. I stället sitter man på höga hästar och sneglar ner från ett ganska osympatiskt von oben-perspektiv och rynkar på näsan åt pöbelns fasoner.

Det är bra att man diskuterar miljön i kommentarsfälten. Den är inte alltid helt hälsosam. Men så länge diskussionerna förs rakt över huvudet på de människor som skriver i kommentarsfälten kommer dessa diskussioner aldrig att uppfattas som något annat än en provokation. Ingen tycker om när folk pratar över huvudet på en, inte heller kommentatorer.

Om tidningarna verkligen vill ta sitt ansvar, så ska de ta hand om de människor de bjuder in till samtal. Kommentarsfälten är i dag ett party med en allestädes frånvarande värd. Var är alla de som myndigt skickar ut sina åsikter i form av krönikor och debattartiklar? I kommentarsfälten är de i alla fall inte och det är nyckeln till problemet med oregerliga och otrevliga kommentarsfält.

Det tycks inte vara fint att befatta sig med dem som tagit sig tid att läsa all den text som produceras. Kommentatorer reduceras till nummer. Ju högre nummer, desto fler sålda annonser och skinande skribent­egon. Bortsett från det ser man inte på kommentatorerna med något annat än förakt. Kommentarsfälten kallas pissrännor och alla undviker att befatta sig med dem.

Tidningarnas kommentarsfältsproblem finns även i bloggosfären. Alla vill sprida sina tankar och åsikter ut över världen. Få vill egentligen befatta sig med kommentarsfältet förrän det dyker upp en kommentar som gör dem tillräckligt upprörda. Faktum är att det enda sättet att över huvud taget få många skribenters uppmärksamhet är att skriva något som är fullkomligt galet. Vanliga samtal verkar inte vara något som intresserar krönikörer, journalister och bloggare. De är megafoner som förväntar sig att stå oemotsagda.

Jag är partiledare för Piratpartiet. Jag är kvinna. Jag är flata. Jag är lite för rund. Jag talar skånska. Jag smyger inte med mina åsikter. Jag är bitsk. Jag är, kort sagt, ett perfekt mål för alla möjliga sorters näthat. Det händer att jag får mind­re trevliga kommentarer, men det händer förvånansvärt sällan.

Jag upptäckte tidigt att ju mer aktiv jag är i mina egna kommentarsfält, desto trevligare blir de. Även de kommentatorer som vid första anblicken visar alla tecken på att vara fullfjädrade kommentarstroll visar sig ofta vara riktigt hyggliga personer om man bara tar sig tid att prata med dem. Med. Inte till.

Det vi alltför snabbt avfärdar som kommentarstroll är oftast hyggliga människor som undrar varför de blivit bjudna på party när värden inte behagar visa sig. De är missskötta gäster som underhåller sig själva bäst de kan medan de väntar på att värden ska dyka upp och småprata lite med dem. Visst finns det ohjälpliga undantag, men de är betydligt färre än vad diskussionen om kommentarsfältens vara eller inte vara ger sken av.

Innan jag blev politiker jobbade jag som bokförlagschef. Jag har hört flera välkända författare stolt proklamera att de minsann är FÖRFATTARE och att de inte tänker slösa tid på att sitta och prata med sina läsare på nätet. Det är naturligtvis deras val, men de kommer att upptäcka att dagens läsare har nya krav. Tar man sig inte tid att se och prata med sina läsare, så kommer de inte att ta sig tid att intressera sig för det man själv gör. De kommer i bästa fall att trolla sönder det och i värsta fall strunta i det. Detsamma gäller tidningar och bloggar.

Tidningar och bloggare, stäng inte kommentarsfälten. Ta ert ansvar i stället. Bjud inte in männi­skor till party om ni inte tänker vara goda värdar. Ta er tid med dem som tar sig tid med er. Tala med dem. Var en god värd.

Allestädes frånvarande värdar får de partyn de förtjänar.