Det är svårt att utröna om Marie Demker i sitt svar till P C Jersild (DN 20/6 2011) avser att vara deskriptiv eller normativ, eller möjligen båda delarna.
Bland annat skriver hon att det är halsstarrigt att vidmakthålla – och tro att det går att upprätthålla – en åtskillnad mellan politik och religion. Men menar hon ändå inte som statsvetare att detta är önskvärt? Eller ska exempelvis samverkan ske mellan religiösa uppfattningar och politik vad gäller lagstiftning?
Och visst kan väl en sådan gräns mellan politik och religion dras? Åtminstone är det vad exempelvis ett land som Frankrike ständigt säger sig vilja göra.
Att vi människor har en uppsättning föreställningar, och att dessa påverkar och påverkas av det samhälle vi lever i, är självklart. Men det är inte detsamma som att säga att religiöst grundade uppfattningar ska påverka ett samhälles politiska utformning.
Går vi till religionernas värld finns trosuppfattningar där politik och religion inte ses som åtskilda, men lika många där de hålls isär. Ett exempel på det senare är 1500-talsteologen Martin Luthers isärhållande av de andliga och världsliga regementena.
Den religiösa och teologiska kartan är mångfasetterad. Därför är det viktigt att man inte talar om ”religion” som något enhetligt eller entydigt.
När filosofer och teologer i vår tid diskuterar det som har betecknats som ”Guds återkomst”, lyfter man in maktperspektiven och ställer frågorna om vilken Gud, vilken trostolkning och vems tolkningsföreträde det är som återkommer.
Då religiösa uppfattningar påverkar politiken kan människans frihet, hälsa och liv äventyras.
När FN nyligen röstade om en resolution mot diskriminering av sexuella minoriteter, var det länder där religionen har inflytande över politiken som röstade emot. Detsamma gällde FN:s toppmöte om att hindra spridningen av aids. Det var Vatikanen och muslimska länder som protesterade mot att kondomer skulle delas ut för att hindra smittspridning.
En åtskillnad mellan religion och politik – där religion är en privatsak – har i själva verket visat sig vara den bästa garanten för mänskliga rättigheter och demokrati. Att upprätthålla denna gräns, och att definiera den, är mer angeläget än på länge.
Det vetenskapliga paradigmet på modet i dag förminskar och beskriver outtröttligt det moderna projektet med hjälp av stereotyper. Moderniteten anses representera något förlegat och vara vidhäftat med en naiv vetenskapstro. Men en sådan beskrivning av moderniteten, dit man får räkna Demkers, gör inte de senaste århundradenas tänkande rättvisa.
Det blir bekymmersamt om vi nu förväntas se sammanblandningen mellan religion och politik som nödvändig och ”sann” och misstänkliggör liberalismens frihetsvärden. Det förstnämnda är ju en tvångströja det tagit århundraden att kämpa sig ur.
Vad är det med västerländska akademiker? Har vi drabbats av en masochistisk epidemi?
Religion må följa människan som kulturvarelse, som Demker skriver. Men religion är sannerligen ingen förutsättning för att människan ska vara en kulturvarelse.