Å andra sidan har vi Håkan Juholt. En socialdemokratisk partiledare som anklagas för att ha tagit emot för mycket bostadsbidrag. Detta genererar en hel orkan: löpsedlar, förstasidor, ledarsidor, inrikesnyheter.
Det är dags att vi börjar förstå drevet som en form av psykologisk krigföring. Som spelar på våra mest grundläggande instinkter: panik, flockkänsla, flyktinstinkt. Rubrikerna talar om katastrof, kaos och om Juholts ”svarta måndag”, som om det vore en börskrasch på gång.
Sedan skapas en mobbstämning: ”missnöjet breder ut sig” och nu kräver ”tunga namn inom partiet hans avgång.” Dessa tunga namn visar sig vara två kommunalråd som tidningarna själva ringt upp. Läsaren ska vilja sälla sig till flocken, och det är bråttom: väljarna ”flyr”. Märk väl, de inte bara tvekar, utan de sätter av i full galopp – vill du bli ensam kvar?
Och till sist kommer ”experterna” som myndigt konstaterar att Juholts förtroende är allvarligt skadat. Det här förtroendet är en mycket underlig samtidsfigur; det verkar vara någon typ av aktie. Alla ska gissa vad alla andra tror, ingen får tycka på riktigt.
Visst är det klantigt och fel att ta emot för mycket bostadsbidrag, inget snack om den saken. Men det som oroar mig just nu är de privata mediernas makt över politiken.
Vi ser en utveckling där de ledare som har medierna i sina händer, som Berlusconi, kan begå brott på brott och ändå klara sig. Och där de ledare som försöker genomdriva sociala välfärdsreformer, som Obama, utsätts för hatkampanjer av Murdochägda Fox News.
De senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna har båda fått utstå mediala drev utan like. Ingen anledning är för liten, inget fel för obetydligt för att kräva ledarens avgång. Jag bara undrar: är det tillåtet – för någon – att vara socialdemokratisk partiledare?