Vem läser du helst – Camilla Läckberg eller P O Enquist? Så löd en av de frågor som Göteborgs-Posten ställde till partiledarna någon gång i somras. Alla utom två svarade Enquist. De båda undantagen var Sveriges statsminister och Sveriges utbildningsminister.
En struntsak, kan man tycka. Kanske hade svaren kommit till efter råd från någon reklambyrå. De nya Moderaterna ska framstå som folkliga, och folkpartiledaren får inte vara en djuping.
Men vare sig svaren var taktiskt betingade eller ej tyder de på en viktig förändring.
Moderaterna, det gamla Högerpartiet, har intill nu haft ett inslag av värdekonservatism, och till den hör både respekt och intresse för en litteratur som ställer krav på sina läsare.
Folkpartiet hade länge ända upp i toppen ett inslag av folk med bildningsambitioner.
Nu vill varken Reinfeldt eller Björklund drabbas av misstanken att läsa något svårtillgängligt.
Valrörelsen 2010 kan synas kliniskt ren från ideologier. Den domineras av en ändlös rad utspel där de flesta gäller begränsade frågor, alltifrån bruket av burka i skolan till avdrag för klimatvänliga ombyggnader i hemmet. Siffror bollas fram och åter. Har det kommit 100 000 nya jobb eller har 100 000 fler blivit arbetslösa under de senaste fyra åren?
De båda blocken är koalitioner av partier som stretar åt olika håll. Valmanifesten kan inte bli annat är kompromisser.
Men varje enskilt parti har också sina inre spänningar som är äldre än de nya blockbildningarna.
Socialdemokraterna är ett folkrörelseparti men också ett parti som sätter stor lit till statens och kommunernas förmåga att med Yvonne Hirdmans ord ”lägga livet till rätta” för människor. I folkrörelserna står den aktive medborgaren i centrum. Hon eller han är med sina insatser med om att bygga ett bättre samhälle. Strävan efter kunskaper, ja bildning, är avgörande för framtiden. Solidariteten – sammanhållningen och förmågan att se sig själv i den andre – blir ett centralt värde.
Vid partiets andra flygel förnekar man ingenting av detta, tvärtom. Läpparnas bekännelse finns där. Men det är inte vanligt folk som betraktas som drivande i den politiska processen utan de valda politikerna. Tillsammans med sina duktiga tjänstemän räknar de ut vad människor behöver. Och dessa behövande människor framstår inte längre som politiska aktörer utan som konsumenter.
Med den utgångspunkten blir folkrörelsernas tillbakagång inte något stort problem. Det viktiga är att partiet får röster och därmed kan regera.
Sinnebilden för den senare sortens socialdemokrati är Göran Persson. Han var en makthungrig kommunpolitiker innan han kom in i regeringen. Under tio år var han statsminister. Intelligent, kunnig, cynisk och den som alltid visste bäst.
Hans motsvarighet inom den folkrörelseförankrade socialdemokratin är Bengt Göransson som nyligen lagt fram sin politiska övertygelse i den lilla boken ”Tankar om politik”.
Göransson ledde också den demokratiutredning som presenterade sitt resultat för tio år sedan. I den stod den aktive medborgaren i centrum. Men vilka resultat ledde utredningen till? Vem hänvisar till den i dag?
Det är inte bara de valda politikerna, det är också de faktiskt existerande människorna som tycks på väg bort från föreställningen att de själva skulle vara politiska varelser. Göran Johansson, en gång Göteborgs starke man, har uttryckt förändringen ungefär så här: ”Förr kom folk till valstugorna och pratade politik. Nu kommer de dit och frågar vad vi kan göra för dem.”
Det återstår att se om de nya sociala medierna kan innebära en verklig och varaktig förändring på den punkten. Tills vidare ser de flesta människor politiker som en speciell liten yrkesgrupp värd deras tilltro eller förakt.
Vänsterpartiet är också kluvet. Å ena sidan håller nostalgiker den kommunistiska utopin levande men i ett slags tidig, utopisk variant där Sovjet och Kina ännu inte förmörkade horisonten. Å andra sidan har traditionen från Gudrun Schyman och Johan Lönnroth återupplivats redan i och med att partiet gjort sig till part i en tänkbar regeringskoalition.
Miljöpartiet ser sig som förvaltare av en av mänsklighetens stora ödesfrågor. Just denna ödesfråga har en tendens att försvinna i valrörelsernas tjafs om ditt och datt (undantaget var valrörelsen 1988 då sälarna drabbades av en epidemi och partiledarna greps av medlidande). Inför förra valet kunde Fredrik Reinfeldt hånfullt avfärda klimathotet, men som statsminister och EU-ordförande blev han nästan religiös när han talade om det. Efter misslyckandet i Köpenhamn är allt tillbaka vid det gamla och miljöpartiet blir ensamt om att sätta miljön i första hand.
Maria Wetterstrand envisas med att hennes parti varken står till höger eller till vänster på den politiska skalan. Ändå är det vänster i fördelningsfrågor, alltså i just de frågor som utgör den enda avgörande och bestående skiljelinjen mellan höger och vänster. Samtidigt har Miljöpartiet en till synes obegränsad tilltro till fri företagsamhet, också till exempel på skolans område.
Egentligen har allianspartierna en lättare situation därför att den ekonomiska liberalismen är deras ledstjärna. Frihet är först och sist frihet att köpa och sälja.
Men de fyra partierna har på denna grund timrat olika överbyggnader. Centerpartiet vill vara småföretagarnas parti. Även bönder är främst småföretagare. Miljön är viktig, men företagsamheten är viktigare.
Folkpartiet har gått in för den hårda linjen. Nato, basta. Kärnkraft, basta. Inget dalt med folk från andra länder, basta. Skolan är en enkel femma om det bara blir ordning och reda där, basta.
Den liberala idétraditionen är nedpressad till det omedvetnas djup.
Kristdemokraterna har det tyngre. Kärnväljarna vill ha mer Gud och färre homofiler, mer kristendom och mindre religion i skolan. Men sådant kan inte Göran Hägglund föra fram offentligt. Han låter sina kärnväljare gå under pseudonymen ”verklighetens folk”, och när Jimmy Åkesson, sverigedemokraten, vill låna uttrycket svarar Hägglund med att märkesskydda det.
Nästa steg blir väl att märkesskydda själva verkligheten.
Men Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är småttingar i jämförelse med de nya Moderaterna. De nya Moderaterna kallade sig under förra valrörelsen ett arbetarparti. Nu har aptiten vuxit och i annonser har man blivit det enda arbetarpartiet.
Ja, mer än så: man säger sig också stå över alla särintressen och helt enkelt vara det statsbärande partiet. Även sympatisörer kan känna obehag inför denna storvulenhet och få associationer till Nazityskland eller Sovjetunionen. Men moderaterna bygger i själva verket vidare på en svensk tradition som går tillbaka till 1800-talets statsfilosof Christopher Jacob Boström. Boström menade att särintressena inte skulle få påverka statens verksamhet.
Enligt Boström var det ämbetsmännen som förmådde höja blicken och se vad som var bäst för landet i dess helhet. Enligt Reinfeldt är det han själv, Anders Borg och några till som har den förmågan.
Men därmed vill han avskaffa själva politiken sådan den har utvecklats under det senaste århundradet med partier som både har sina idéer och ideal och sin huvudsakliga förankring i vissa skikt i samhället. Resultatet blir en blank och tom yta som döljer de verkliga särintressen som Reinfeldt representerar.
Reinfeldt vill inte avslöja var hans parti får sina pengar ifrån. Förklaringen är enkel. Då skulle den blanka ytan krackelera.
I stället väljer han med stor skicklighet att göra förtroendet till den avgörande frågan i valet mellan alliansen och de rödgröna partierna. Vem har människor störst förtroende för, honom eller Mona Sahlin?
Reinfeldt är som en hovmästare, rak i ryggen och klädd i diskret mörk kostym. Han är beredd att servera alla och envar, inte bara grevar och baroner utan också Kolingen och hans kompis. Men på ett villkor! Kolingen måste ha jobb – annars åker han ut.
Arbetslinjen måste gälla.
Reinfeldts arbetslinje kommer mig att tänka på den engelska fattigvårdskommission som var så viktig för det samhälle som industrialismen höll på att skapa. I kommissionens betänkande från år 1834 hyllas verkligen arbetslinjen. De avgörande orden lyder: ”Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd.”
Sven-Eric Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg och författare till bland annat ”Från Platon till Lenin. De politiska idéernas historia”.