Ska sharialagarna gälla i Storbritannien?.
Det blåser kring ärkebiskopen av Canterbury. Igen, säger säkert många i Storbritannien. Det har nämligen ofta blåst kring Rowan Williams sedan han blev den världsvida anglikanska kyrkans Ledare 2002.
Han är både provokativ och förvirrande. Provokativ därför att han inte väjer för de allra mest känsliga politiska frågorna. Förvirrande därför att han, den tidigare teologiprofessorn, för långa djuplodande resonemang som inte går hem i dagens mediekultur.
Så är det just nu. Tidningsrubrikerna över hela Europa ropar ut: Ärkebiskopen vill införa sharialagar! (Sharia är det islamiska lagsystem som för många i väst främst associeras med grymma straffmetoder såsom halshuggning, stening och stympning.) Reaktionerna blev kraftiga, kritik från olika håll har kombinerats med rop på hans avgång.
Rowan Williams gav i torsdags en intervju i BBC med anledning av ett föredrag samma dag inför tusen personer på Royal Court of Justice (högsta domstolen). Föredraget behandlade olika religiösa perspektiv på civil och religiös lag i England och är det första i en serie på sex där olika föredragshållare ska behandla islam i engelsk lag.
Williams utgår ifrån det fragmentiserade brittiska samhället, där religion och kultur bidrar till att människor lever i olika världar med liten eller ingen samhörighet som brittiska medborgare. Han frågar sig om integration kan underlättas av att engelsk civil lag mer än i dag erkänner förekomsten av de olikheter som finns och bejakar att människors känsla av identitet och tillhörighet kan vara djupare i relation till religion och kultur än till landet.
Det är i detta sammanhang han nämner sharia som ett exempel på ett religiöst lagsystem där vissa, ospecificerade, delar skulle kunna inkorporeras i engelsk lag som ett uttryck för erkännande.
När han nämner sharia är det tydligt att han också vill problematisera den förenklade bild av sharia som finns i väst. Han hänvisar till den diskussion som pågår inom den islamiska världen, men citerar samtidigt den berömda teologen Tariq Ramadans yttrande att man i väst inte kan nämna sharia utan att allt går snett.
Och snett gick det ju, som kommunikation betraktat. Det är helt klart att Rowan Williams inte förordar parallella juridiska system. Men han har uttryckt sig oklart och är därför inte utan ansvar för att han uppfattats som han gjort. I värsta fall förstärks främlingsfientligheten av det inträffade, i bästa fall blir det en fördjupad diskussion om religionens plats i det sekulära samhället, där det är uppenbart att "religion som privatsak" inte längre är ett fungerande mantra. Här är frågan hur man kan se positivt på religiösa tillhörigheter och engagemang samtidigt som man bejakar det sekulära samhällets öppna spelregler som är lika för alla och så ska förbli.