Detta är sista avsnittet i DN Kulturs uppmärksammade serie om psykvårdens kris. Här är en sammanfattning av de tidigare artiklarna – med Jesper Walderstens illustrationer.
Del 1 (15/10). Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson beskriver dagsläget inom psykiatrin, där olika skolor strider om tolkningsföreträdet: ”Det konstiga är att man inte ser att valen handlar om människosyn. Glapp uppstår mellan neuropsykiatriska tolkningsmodeller som ser individen på mikronivå, men knappast ger anvisningar för bredd och långsiktighet i vården, beteendevetenskapliga som ser henne funktionellt och psykodynamiska som ser henne på makronivå som en komplex social varelse. Freud väger allt lättare och med honom inremänniskan: den stora minnesbrunnen, de bortträngda erfarenheterna och dolda djupskikten.”
Del 2 (20/10). Psykoanalytikern och författaren Johan Cullberg förespråkar en mer humanistisk psykiatri som ser människan som en helhet: ”Psykiatrin avviker från andra medicinska specialiteter genom att stå på två ben. Den naturvetenskapliga kunskapen handlar om hur vår hjärna kan störas genom biologiska avvikelser och sjukdomar. Men förståelsen av den psykiska hälsan och ohälsan är samtidigt lika mycket beroende av de humanvetenskapliga synsätt som beskriver människan som ett symbolberoende, symbolskapande och kommunicerande djur.”
Del 3 (27/10). Lotti Helström, docent och överläkare vid Karolinska institutet och på Akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset, beskriver effekterna av våld på människans hjärna: ”Trots att man känner till våldet i patientens livshistoria, som en delförklaring till insjuknandet eller som en följd av sjukdomen, lägger man inte tillräcklig vikt vid att behandla de psykiska följderna av själva våldet. Det är en bristande kompetens och förmåga i psykiatrin som kan leda till att behandlingarna misslyckas oftare än vad som skulle behöva ske (...)”
Del 4 (3/11). Martin Ingvar, professor vid Karolinska institutet, kritiserar psykiatrins oförmåga att ta till sig den biologiska forskningen om hjärnans komplexa funktioner: ”Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle.”
Del 5 (10/11). Skribenten och etikforskaren Ann Herberlein skildrar vården inifrån: ”I tjugosex år har jag älskat och hatat psykiatrin. Hon har räddat mitt liv, men hon har också misshandlat och svikit mig. Hon vet att jag alltid återvänder, att jag aldrig överger henne trots att hon sviker, trots att hon iband är föraktfull, trots att hon ständigt glömmer bort mig.”