Dagens psykiatri bygger till stora delar på förlegat tankegods. Nu måste läkarna ta till sig den vetenskapliga forskningen om hjärnan, skriver professor Martin Ingvar i serien ”Arma själar”.
Varför krigas inom och omkring psykiatrin? Den första och viktigaste orsaken är att psykiatrin är satt att förvalta gränsen för det normala beteendet och därmed fått uppgiften att utveckla kunskap om vad som är psykisk hälsa och sjukdom. Uppdraget är svårt eftersom människan är multidimensionell, kunskapen om människan är begränsad, begreppet normalitet är delvis kulturbestämt och förändras med tiden. Den orsaken till debatt och strider är legitim och viktig, och en del av det som utvecklar samhället. Bara med en levande debatt inom detta område kan samhällets inflytande över individen belysas och kontrolleras.
En annan orsak till strid är psykiatrins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.
Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.
Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.
En myt som förekommer och som upprepas av Cullberg är att studenter deformeras av sin utbildning till att förlora sitt människointresse och att det skulle vara grunden till psykiatrins bekymmer med rekrytering. Betyder det att de som väljer andra områden inom medicinen genomgående skulle ha en deformerad människosyn? Det stora problemet ligger i stället i att de som väljer psykiatrin ofta exponeras för en miljö som vänt vetenskap och evidensbaserad vård ryggen. Det är grunden till att studenterna vänder ryggen till psykiatrin. Psykiatrer under utbildning lever ofta i en miljö som visar skepsis mot evidensbaserad vård och präglas av att föreställningar om att det inte är möjligt att skapa kunskap genom systematisk forskning. Dessutom landar de i en miljö där yrkesrollerna ofta är oklara vilket gör nödvändigt samarbete över yrkesgränserna personbundet och energikrävande. Med sådana dominerande värderingar tappar många sugen längs vägen. Förändringar är på väg och det generationsbyte som sker nu gör att framtiden ser lovande ut.
Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiatrins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå.
Det ökade kunskapsinnehållet i modern psykiatri möts inte inom utbildningen i dag. Den är för kort och alltför få av dem som bedriver undervisning är själva forskningsaktiva inom aktuella områden. Staten gör just nu multimiljonsatsningar för att öka antalet psykiatrer med kvalificerad utbildning framöver. Det vill till att styrningen av den utbildningen leder till en psykiatri som motsvarar samhällets förväntan på en modern och evidensbaserad psykiatri.
Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.