I tjugosex år har jag älskat och hatat psykiatrin. Hon har räddat mitt liv, men hon har också misshandlat och svikit mig. Hon vet att jag alltid återvänder, att jag aldrig överger henne trots att hon sviker, trots att hon ibland är föraktfull, trots att hon ständigt glömmer bort mig. Jag glömmer inte henne, och jag glömmer aldrig att hon räddat mitt liv. För det är jag henne evigt tacksam. Men det är också hon som avvisat mig när jag behövt henne som mest, som fyllt mig med droger jag inte behöver, som gjort mig till någon annan än jag är.
Det började inte så bra. Jag var fjorton år och ville inte alls träffa dig. Misstänksamheten var ömsesidig. Du tog mig inte på allvar. Jag minns nog när jag sökte dig och du skickade hem mig till en tom lägenhet: ”Åk hem och sov ruset av dig”, sade du överlägset. När jag återvände med blodiga handleder efter några timmar förbarmade du dig, nej, du bad inte om ursäkt – det är inte din stil – men du gav mig en säng och medicin.
Vi har en fungerande relation i dag. Är det för att du har ändrats, kanske blivit mer lyhörd och ödmjuk, eller är det för att jag förändrats? Jag är inte längre en blek tonåring med lila hår, ofullständiga betyg och trasiga svarta nylonstrumpor. Jag är inte längre hysterisk eller arg eller krävande och jag kommer inte till dig med så mycket alkohol i kroppen att jag nästan är förgiftad. Jag har lärt mig vikten av att vara artig, välformulerad och ha hela nylonstrumpor. Jag hoppas att det är du som har förändrats, men jag blir alltmer övertygad om motsatsen. Hundratals människor har kontaktat mig efter att de läst min bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Deras berättelser om dig är sällan smickrande. Varför gör du så här?
”Det största problemet inom psykiatrin är att behandlarna tror att det finns en avgrund mellan dem och patienterna”, säger min vän P. ”De ser inte att patienten också är en människa, att likheterna mellan dem är större än skillnaderna.” P är en av de läkare som valt att lämna psykiatrin, i någon sorts protest eller kanske bara som ett utslag av uppgivenhet. Han är dessvärre inte den enda läkare jag mött som övergett psykiatrin.
Jag har haft kontakt med tillräckligt många avhoppade och desillusionerade läkare för att betrakta det hela som en indikation på att det finns allvarliga problem inom psykvården. De som väljer att lämna psykiatrin upplever vården som otillfredsställande, ibland till och med kränkande. De berättar om straffmedicinering – ”var gång E ifrågasatte något dubblade överläkaren dosen av Haldolen” – om obegripliga bältesläggningar, om bristande ekonomiska resurser, överbeläggningar och outbildad personal.
Johan Cullberg talar i Anna Odells ”Okänd, kvinna” om den osunda kollegialiteten bland läkare. En enkät som Ekot lät tusen anställda inom psykiatrin besvara för två år sedan bekräftar Cullbergs utsaga. Nästan hälften av dem har sett kolleger använda övervåld mot patienter. En person anger att ”patient som höjer rösten eller svär till personal kastas ner på golvet och övermannas”. En annan skriver: ”När en psykotisk patient sparkade en personal svarade personalen med att sparka tillbaka.” Trots detta är det ytterst sällan som det görs någon anmälan till HSAN. I bästa fall skrivs en avvikelserapport. I de fåtaliga fall som anmälan till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) görs leder det ytterst sällan till att den anklagade blir fälld för övervåld. Då ord står mot ord frias personalen.
Kolleger som håller varandra om ryggen är förvisso inte något som enbart förekommer inom psykiatrin, men det är extra problematiskt då det förekommer där. De patienter som vårdas inom psykiatrin tillhör de absolut svagaste grupperna i samhället: en psykiskt sjuk människa betraktas inte som trovärdig. Om en patient med en psykisk diagnos dristar sig till att anmärka på vården eller anklaga en läkare för kränkande eller felaktig behandling kan hon alltid avfärdas som förvirrad eller psykotisk. ”Överläkaren var alltid mycket noggrann med att journalföra varje gång han höjde dosen”, säger läkaren som berättar om obefogade höjningar av det lugnande preparatet Haldol. ”Han angav alltid aggressivitet som orsak.”
Vad har en människa som i journalanteckningar anges lida av förföljelsemani och tvångsföreställningar, beskrivs som manipulativ, aggressiv och oberäknelig att sätta emot all den auktoritet och trovärdighet som tillskrivs läkaren? En kvinna skriver till mig och berättar om omotiverade underlivsundersökningar utförda av manliga skötare. En schizofren man berättar att han legat i bälte ett halvt dygn. Flera berättar om passiverande medicinering, om lugnande sprutor som straff, om inhumana behandlingsmetoder.
Psykiatern Jerker Hanson, socionomen Maria Johansson och Claes-Göran Westrin, professor i socialpsykiatri, skriver i Läkartidningen (nr 1/08) att det är förvånansvärt få anmälningar som görs angående psykiatrisk vård. De tror att det kan bero på att patienter inom psykiatrin har alltför små förväntningar på specifik behandling. ”Anmärkningsvärt få patienter begär också ersättning för förlängt lidande för brister i behandling av depression. Möjligen är personer med depressioner inte medvetna om att det finns god behandling att tillgå”, skriver de.
Möjligen är det också så att psykiskt sjuka människor inte tror att de kan kräva god vård, adekvat behandling och effektiv medicinering. Psykisk sjukdom är förknippad med oerhört mycket skam och den som skäms tror inte att hon har rätt till särskilt mycket. Den feministiskt orienterade filosofen Sandra Lee Bartky beskriver skam som en känsla av underlägsenhet, otillräcklighet, misslyckande och svaghet. Jo, den som är deprimerad eller ångestfylld är svag, men de är inte sjuka på grund av svaghet eller någon annan moralisk defekt. Känslan av svaghet och otillräcklighet är en konsekvens av depressionen, rent av ett symtom. Trots det odlas fortfarande föreställningar om psykiskt sjuka som klena gnällspikar som mest av allt behöver en spark där bak. Skärpa sig. Ta sig samman.
Författaren Herman Burger som hela sitt vuxna liv var svårt depressiv vädjar i sin ”Tractatus logico-suicidalis” om i alla fall ”ett uns förståelse”. ”En endogent depressiv människa borde varje dag hyllas offentligt för att han inte tagit livet av sig.” Otaliga är de konstnärer, filmskapare och författare som försökt avbilda psykisk smärta. Francis Bacon är en av dem som försökt – upptagen av smärtan målade han tavla efter tavla med vanställda kroppar, till synes lidande och ångestfyllda människor: ”I wanted to paint the scream more than the horror”, sade han. Sylvia Plath beskrev sin ångest som om en stor uggla grävde sina klor in i hjärtat. Winston Churchill beskrev sina återkommande depressioner som ”den svarta hunden”. För alla dem som kämpar med ångest och depressioner är Churchills och Plaths metaforer fullt begripliga – men kan en människa som aldrig lidit av ångest, plågats av depressioner eller brottats med självmordstankar förstå?
Att leva med självmordstankar är en ständig kamp. Varje dag förlorar tre människor i Sverige den kampen. Var femte svensk har en psykisk sjukdom och många av dem lever i livshotande tillstånd. De har samma rätt till kvalificerad vård som alla andra svårt sjuka människor, respekt, omsorg och ”ett uns förståelse”. Det räcker med ett uns förståelse. Jag har inga som helst illusioner om att människor någonsin kan förstå varandra fullt ut. Det behövs inte heller. Det som behövs är insikten att människor trots allt är mer lika varandra än olika. Att människor med diagnoser är friska. Också.
Psykiskt sjuka människor är givetvis lika mycket individer som alla andra. Alla manodepressiva är sannerligen inte Virginia Woolf och alla alkoholister är inte Ernest Hemingway.
”Personalen borde sätta sig ner en gång i veckan för att påminna sig om att patienterna är människor precis som de. Att varje patient är en individ”, säger en vän med lång erfarenhet av att vårdas inom psykiatrin. Jag vet att de finns, de är ganska många, läkarna och skötarna som ser människan bakom diagnosen. Jag önskar bara att de var ännu fler.