En frisk hund sviker inte sin ägare. Människor däremot (utom små barn) kan man inte lita på – vi kan ljuga och vi gör det ständigt: för oss själva och för andra. Det ursprungliga ”autentiska” jaget ersätts tidigt av det ”berättande”. Vi marknadsför oss, för medmänniskor och för oss själva. Vi vill tillhöra, ha uppdrag, och märkas. Det sociala samspelet är fruktansvärt komplicerat hos flockdjuret människa.
I detta samspel har psykiatern som gestalt alltid fascinerat – en person som ser rätt igenom ens livslögner och som därmed är farlig och har makt, men också är välvillig, hoppingivande och tröstande. Något hände med den bilden under 60-talets vänstervåg – vi var fortfarande farliga men blev nu onda. Ett argument var egalitärt – det finns inga experter. De som tror det skickas på omskolning till landsbygden (Mao) eller avrättas (Pol Pot). Folkets vishet och den enskilda patientens erfarenheter och önskemål är allt som behövs. Dessutom finns det inga ”mentalsjukdomar”, bara maktstrukturer och sociala förhållanden.
Ett annat argument var mellanmänskligt: psykiatern är distanserad och föraktfull i sin relation till patienterna – bland annat genom att sortera människor i fack (ställa diagnos). Föraktfullheten finns nog i betraktarens öga. Distans har vi därför att vi måste ha det.
Varför ska inte läkare behandla nära anhöriga? Man saknar i den situationen nödvändig objektivitet och rationalitet: man blundar (doctor’s delay) eller överutreder in absurdum. Av samma skäl kan inte en psykiater engagera sig för mycket i sina patienter – då blir man oprofessionell.
Det psykiatriska samtalet liknar biktsituationen – man får ta del av hemligheter som aldrig förmedlas till någon annan. Den närheten är frestande, och påfrestande, och man skyddas inte av ett kyskhetslöfte. Det finns psykiatrer som blir förälskade och inleder en sexuell relation med sin patient. Det är begripligt men oursäktligt. Att dosera närhet och engagemang är en konst som en psykiater måste behärska – för mycket känslosås skadar behandlingsarbetet, för lite – då upplevs man inte som äkta och blir ingen bra behandlare.
I varje möte finns det förväntningar och motförväntningar. Det psykiatriska samtalet är speciellt också på ett annat sätt: förväntningarna från patientens sida kan vara irrationella och representerar ofta tidigare konflikter. Psykiatern blir projektionsskärm för kriser och nyckelpersoner i patientens liv, som ibland tar tag i en själv. Man får den utskällning som pappan eller mamman borde ha fått, och får eget dåligt samvete. Man blir föremål för total idealisering och bottenlös nedvärdering. Utan distans och professionalitet överlever man inte den kritik som till exempel Ann Heberlein presterar. Man kan kalla det dehumanisering, men distansen är nödvändig om jobbet ska bli gjort. Det är orättvist att kritisera oss för det.
Martin Ingvar gör det lätt för sig – i princip citerar han sin begåvade far, som i tv-programmet ”Fråga Lund” alltid avslutade sina svar med ”Det är hjärnan”. Så enkelt är det inte. Som människor har vi direkt tillgång bara till vår inre värld av upplevelser – tankar, känslor, sinnesintryck, minnen. Vi räknar med att det också finns en yttre objektiv verklighet om vilken vi får information genom våra sinnesorgan. Denna ”dualism” är en huvudfråga för filosofin sedan 2 500 år – och vi fortsätter att grubbla.
Förmodligen är problemet olösligt. Att hänvisa till att ”det är hjärnan” är trivialt, hur mycket vi än lär oss om den. Lika trivialt är att hävda att allt är sociala konstruktioner, inklusive psykiska sjukdomar (reduktionism åt andra hållet). Bakom denna tankemodell finns filosofen Heidegger, en egensinnig och extremt begåvad nazist som formulerade begreppet ”In der Welt Sein”, kanske den bästa lösningen hittills av dualismproblemet, men utvecklad in absurdum av hans efterföljare inom vänstern. Bevara mig för mina vänner skulle Heidegger (och Johan Cullberg) kunna säga, mina fiender klarar jag själv. Heidegger skrev också att ”fakta sparkas” – när vår verklighetsbeskrivning blir alltför romantisk slår verkligheten tillbaka – den finns alltså.
Vad är sanning? Redan de gamla grekerna visste att våra sinnen bedrar oss. De flesta människor tänker inte så – de utgår från att världen ser ut och fungerar så som vi uppfattar den – naiv realism. Att tänka ett hack längre (som filosofer gör) skyddar mot mycken vidskepelse, men först med den Vetenskapliga Metoden har vi fått verktyg som ger oss en bättre uppfattning om verkligheten.
Vetenskapsutövare vet därför mer. Det är det många som ogillar när favoritföreställningar (religiösa, politiska eller andra) utmanas. Psykiatrins kritiker hänvisar ofta till kvalitativ forskning, utan att förstå att sanningsbegreppen inom den traditionen är annorlunda. Det finns förvisso god kvalitativ forskning, men det finns också antipsykiatrisk forskning av detta slag som är rent eländig, numera främst inom social- och omvårdnadsforskning. Detta räcker inte som förklaring på det psykiatrihat som finns inom dessa discipliner, ofta med hänvisning till vänsterpolitiska honnörsord. Det måste finnas andra motiv också.
Av någon anledning har massmedier, politiker, myndigheter och brukare (att såga den gren man sitter på) köpt detta psykiatrihat – och de andra medicinska disciplinerna har inte försvarat psykiatrin. För 60 år sedan fick psykiatrin 35 procent av den samlade sjukvårdsbudgeten, i dag ligger siffran omkring 9 procent. Någon har tagit hand om mellanskillnaden. Vänstern är nöjd – det finns ändå inga mentalsjukdomar, bara sociala problem som motiverar de samhällsreformer vi vill genomföra. Högern är nöjd – det är inte våra grupper. Kultureliten är stolt. Kriget mot psykiatrin var och är rättfärdigt. I det kunskapsvakuum som har skapats av den akademiska psykiatrins nedmontering har antalet ”psykiatriexperter” ökat exponentiellt. Alla har olika lösningar och politikerna är tacksamma. För säkerhets skull lät man en blivande urolog och psykiatrisk oskuld (Anders Milton) utreda problemen inom svensk psykiatri – expertråd ville man inte ha för de kan vara väl underbyggda och kosta pengar.
Personer med psykiatriska störningar är de stora förlorarna. Professionen därnäst. Vi har delvis oss själva att skylla – under lång tid fanns det femtekolonnare inom psykiatrin, som hade egna icke vetenskapligt belagda uppfattningar om de psykiska störningarnas natur och rätta behandling. Den skadan har ännu inte reparerats. Sedan länge arbetar vi i team – men övriga team-medlemmar har fått en negativ bild av psykiatrin som medicinsk vetenskap under sin utbildning. Detta gäller särskilt socionomer – våra viktigaste samarbetspartners inom kommunernas socialtjänst, men också sjuksköterskor.
Blivande psykiatrer läser psykiatri i mindre än fem veckor under sin grundutbildning till läkare. De har inte en kunskapsnivå som räcker för att försvara sig mot all negativitet. Någon att luta sig mot under den fortsatta utbildningen finns inte heller: flertalet akademiskt skolade och forskningsaktiva mentorer har försvunnit från klinisk verksamhet. Sådan leds numera i nästan alla fall av icke-psykiatrer, utan egen kompetens inom området och ofta med en grundmurad misstänksamhet mot dem som har den. Så enkla ting som strukturerade bedömningar för att fastställa diagnos och identifiera och kvantifiera grundläggande problem görs nästan inte alls, än mindre kvalificerade och välmotiverade medicinska utredningar. Psykiatrin förväntas serva engelska sportbilar med en cykelverkstads utrustning och kunskapsnivå.
Fortfarande hänvisar psykiatrikritiker till lobotomier när de vill drämma till ordentligt. Lobotomier fungerade ganska bra på sin tid, kanske till och med bättre än dagens läkemedel vid schizofreni. Kritikerna talar i stället tyst om den värsta katastrofen: antipsykiatrins och vänsterns marknadsföring av den befängda teorin att schizofreni orsakas av onda mödrar och sjuka familjer. Behandlingen var att skilja den som drabbats av sjukdomen från sina anhöriga. Konsekvenserna av detta var förfärliga för patienter såväl som familjer. När kommer ursäkten?