Dagen innan Marie dog fick hon mig att gråta. Jag satt på flygplatsen i Tripoli och väntade på ett försenat flyg och öppnade Facebook där jag fann ett meddelande från henne i Baba Amr: ”Vidrigt, förstår inte hur världen bara kan stå och se på och jag borde ju vara härdad vid det här laget. Såg en bebis dö i dag. Splitter, läkarna kunde inget göra. Hans lilla mage hävdes tills han slutade andas. Kände mig hjälplös.”
Hon fick mig att le också. När en vän tog för givet att hon hade lyckats lämna Homs-distriktet i Syrien eftersom hon både skrivit på Facebook och fått i väg artikeln gratulerade han henne till att ha tagit sig både in i och ut ur den belägrade staden. Hennes torrt humoristiska svar var: ”Jag finner rapporterna om min överlevnad något överdrivna.”
Det som skulle bli hennes sista artikel, ”Vi lever i fruktan för en massaker” i Sunday Times, var en smärtsam läsning och strålande journalistik. Hon skrev från det som kallats änkornas källare, om kvinna efter kvinna som mist sin make, om traumatiserade barn, om en kvinna i chock som inte kunde amma sitt spädbarn men gav det sockervatten, om unga pojkar som dödats på väg att skaffa mat. Hon skrev som hon levde, intensivt, med stark närvaro och ett hamrande samvete.
Marie var en reporter som inte bara bevakade krig, hon erfor dem, hon levde dem. Hon var den som alltid tog sig längre in och blev kvar längre än de flesta av oss andra. I artikeln beskriver hon hur hon blir fraktad in till Homs, hoppar över staket på natten, forcerar dyiga skyttegravar, ligger på lastflak, blir beskjuten, och när jag läste artikeln funderade jag på hur hon skulle kunna ta sig ut igen, om hon hade en exitstrategi. Men hennes intresse för den egna säkerheten överröstades ofta av hennes intensiva önskan att bevaka människors kamp för livet i en krigszon.
I ett tal hon höll vid en ceremoni 2010 till minne av journalister som dödats i krig hävdade hon att rapporter från frontlinjer aldrig har varit viktigare än nu:
”Det innebär att söka sanningen i en sandstorm av propaganda när arméer, klaner eller terrorister drabbar samman. Trots alla de videor från det amerikanska försvarsdepartementet eller Pentagon vi får se, och trots hela det kliniska språk som beskriver smarta bomber och precisionsbombningar … så har scenerna på marken förblivit sig anmärkningsvärt lika under de senaste hundra åren.
Kratrar. Utbrända hus. Lemlästade kroppar. Kvinnor som gråter över barn och äkta makar. Män över hustrur, mödrar, barn.”
Hon ansåg att journalister bevakar krig för att ”allmänheten har rätt att få veta vad våra regeringar och arméer gör i vårt namn”.
Marie var en som klart uttalade sin mening och väntade sig klara svar från sina samtalspartner och intervjuobjekt. Hon var intensivt närvarande i samtalen, älskad men också fruktad av många för sina skarpa kommentarer. Hon såg på en med sitt ena, friska öga, det andra var sedan 2001 täckt av en svart lapp.
Hon höll på att gå över frontlinjen mellan de tamilska tigrarna och de srilankesiska myndigheternas territorium när en soldat kastade en granat som skar upp hennes ena öga och bröst. Det var, berättade hon för en väninna, svårt att gråta och det behövde hon efter att ha fått brev från de tamilska tigrarna, flera av dem ville donera ett öga åt henne.
Den sista gången jag mötte henne var i somras, på en avskedsfest för gemensamma bekanta i London, där hon bodde. Hon älskade fester, hon var glamorös, klädd i elegant svart klänning och med sin särskilda ögonlapp med påsydda, glittrande stenar. Vid fester var hennes hus fullt av skådespelare och politiker, författare och journalister.
Men det som upptog den största platsen i hennes liv var rapporteringen. Vi hade båda just kommit hem från Egypten när vi sågs sista gången, och hon var särskilt intresserad av min senaste resa till Syrien månaden innan, ett land som var stängt för journalister och som hon försökte ta sig in i. Det skulle gå ett halvt år innan hon lyckades, under en tid som var betydligt mer tillspetsad än när jag var där, och under en resa som var långt mer dramatisk och som ytterst få journalister skulle ha haft mod att göra.
Hon var precis där hon ansåg att hon skulle vara och gjorde det hon ansåg att hon borde – sände ett ”första utkast till historien” när en raket från Bashar Assads armé dödade henne. Den slet av huvudet på henne.
Vägarna ut från Homs är effektivt avspärrade av den syriska armén. Det finns inga kylrum, ingen elektricitet, och med all sannolikhet kommer Marie Colvin och Remi Ochlik som dödades samtidigt att begravas på en begravningsplats i staden tillsammans med de andra som dog i attacken. Möjligen är hon redan begravd, skriver en vän som koordinerar informationen om henne på Facebook.
Marie sa alltid att vi var lyckliga, för tänk på de civila som måste bli kvar i krigszonen medan vi alltid hade möjligheten att resa hem. Till sist hade hon inte det, hon levde, frös och dog med människorna i Homs.