Att börja om är inget misslyckande..
Debatt
Stadsbiblioteket
Stockholms politiker har nu klokt nog skjutit på besluten om tillbyggnaden till Stadsbiblioteket. Därmed har de fått möjlighet att undvika ett historiskt misstag, som kunnat bli ytterst genant för staden och för Sverige.
Stockholms stadsbibliotek av Gunnar Asplund är en angelägenhet av internationell dignitet. "Detta är en av 1900-talets stora byggnader", heter det i ett av de många internationella översiktsverk som tar upp det. Man brukar framhålla husets klara form och trappan som leder besökaren uppåt, mot en storartad rumsupplevelse. Huset är också fint sammanflätat med parken och stadskvarteren runt omkring. Tillbyggnaden skulle spoliera allt detta. Huvudentrén flyttas så att trappan förlorar hela sin poäng. Sammanhanget kring huset förrycks, så att det framstår som ett annex till den nya betydligt högre och trivialare volym som ställs bredvid det. De annexbyggnader som ingick i Asplunds plan för området rivs.
Alltsammans började med den internationella tävling som gav över tusen förslag från världens alla hörn, men som tyvärr också tydligt illustrerade hur omöjligt programmet var. Det var något av en önskelista från en expansiv bibliotekarie, som krävde väldiga ytor med vagt definierade funktioner. Denna stora nya volym skulle trängas in på en minimal tomt, och eftersom tävlingen var en så stor satsning ville man försäkra sig om att dess resultat också skulle förverkligas. För drygt ett år sedan, när det fanns sex finalister, berättade stadsarkitekten i ett föredrag om hur man förankrade processen så att alla instanser var med. Jag ställde frågan: Vad gör man om det visar sig att det vinnande förslaget inte håller måttet? Finns det då ingen återvändo? Den frågan tycktes inte ha något svar. Sedan dess har en överväldigande tung kritik mot det vinnande projektet kommit till uttryck i den offentliga debatten. Bland kritikerna har funnits museichefer inom det estetiska området från Moderna museet och Nationalmuseum till Färgfabriken, men också ett tiotal professorer inom arkitekturhistoria och stadsbyggnad i Sverige jämte profilerade skribenter och andra sakkunniga inom ämnet. Därtill även internationella tungviktare.
Projektets intressenter säger sig vilja "rädda" Asplunds hus från att förlora sin funktion. Men naturligtvis kan och ska det leva kvar som bibliotek. Man kan exempelvis välja att koncentrera sig på skönlitteratur, kanske med ett särskilt rum för Nobelpristagare, och bygga ett nytt hus för övriga fackområden på en annan tomt. Där kan det då bildas en ny träffpunkt med plats för möten, debatter och evenemang. Nu gäller det att snabbt få i gång en utredning om alternativ till den planerade tillbyggnaden, både vad gäller organisation och lokalisering. Nu finns också tid för att lyssna på kritiken och tala med arkitekturhistoriker inom och utom landet för att få en riktig uppfattning om vilka kulturvärden som är hotade. Äntligen finns en öppning i en annars ödesdiger process.