Anledningen till den text som följer nedan är en formulering i en DN-ledare 7/12 med rubriken ”Det börjar brännas”. Jag citerar: ”När det gäller kungahuset spökar TV4:s avslöjande om drottningens nazistiska familjebakgrund, som förtigits i alla år…”
Jag är själv upphovsman och producent till TV4-serien ”Bernadotte” som sändes i sex delar våren 2010. I avsnittet ”Drottningen” berättade drottning Silvia för första gången offentligt om sin fars medlemskap i nazistpartiet. Det blev alltså inte avslöjat av TV4:s ”Kalla fakta” utan berättat för mig av drottningen själv och av egen vilja. Hon kunde lika gärna ha vägrat prata om det. Det stod henne fritt.
Det var formuleringen i DN som fick mig att ta fram en text ur byrålådan som jag skrev efter att ha sett ”Kalla fakta” om Walther Sommerlath för ett år sedan. Jag var då inte säker på om jag skrev den bara för mig själv eller för publicering i någon tidning. Nu har jag bestämt mig för att offentliggöra mina tankar. Här följer det jag skrev.
Under inspelningen av TV4-serien ”Bernadotte” frågade jag kronprinsessan Victoria hur hon såg på den svenska monarkin. Kronprinsessan berättade om behovet av en enande symbol, om behovet av någonting som är bestående och som kan ”binda ihop dåtid, nutid och framtid”.
Kungahusets och kungafamiljens roll – om man utgår från Kronprinsessans ord – kan också tolkas som en fysisk manifestation av det den representerar. Här närmar vi oss definitionen av exempelvis en ikon. Eller ett varumärke. En ikon och ett varumärke är ett slags tecken. Ett varumärke som bygger på mänskliga individer riskerar att skadas när deras ofullkomligheter synas. När en ”skandal” inträffar kan vi pendla mellan att uppskatta deras ”mänskliga sidor” och rena fördömanden. Våra attityder varierar också starkt beroende på tidsandan. Det vi skrattade igenkännande och förlåtande åt på sjuttiotalet kan vi brännmärka i vår nymoralistiska tid.
Varumärket trivs alltså inte med människor som material. För två tusen år sedan skrev Cicero i ”Academica”: ”Jag är full av sprickor – det läcker både här och där!” Det är mycket enklare med en Coca-Cola flaska.
I den andra delen av Bernadotteserien med titeln ”Drottning Silvia” intervjuade jag drottningen som då för första gången offentligt och av egen vilja berättade att hennes far Walther Sommerlath gick med i det nationalsocialistiska partiet 1934. Drottningen bestred också att faderns fabrik i Berlin tillverkade krigsmateriel. Hon gav också sin bild av familjens liv under krigsåren och i ett försök att försvara fadern råkade hon beskriva den nazistiska makten som ”ett maskineri”. Drottningens ordval skulle komma att väcka en hel del kritik. Vårt samtal ägde rum på Drottningholms slott den 14 januari 2010.
Ett år senare kom ”Kalla fakta” med avslöjanden om Walther Sommerlath. I strid med god journalistisk sed, utan min vetskap och mitt samtycke, överraskade TV4:s faktachef mig med ett korthugget mejl med om att ”Kalla fakta” två dagar senare (!) skulle sända längre delar av min intervju med drottningen. Detta var respektlöst mot en medarbetare som ägnat fyra arbetsamma år åt Bernadotteserien som senare drog miljonpublik.
Jag följde noga alla tre ”Kalla fakta”-reportage om Walther Sommerlath och funderade en hel del. Också för att jag själv har lång erfarenhet, en hel del kunskap om ämnet, och många filmer om nazistiska och kommunistiska brott i bagaget.
En av dem – ”I nazismens spår” – vann 1993 en Emmy. Filmen har i exportversionen en annan titel – den heter ”Sorrow – The Nazi Legacy”. Jag tycker att ordet ”sorg” tillför något relevant till diskussionen kring nazismens brott – en sorg över vad människor har gjort sig skyldiga till. Här fanns hela skalan, från förvanskad patriotism, nationalism, ren opportunism och överlevnadsstrategier till brott mot mänskligheten. Den sorgen har också traumatiserat den andra generationen tyskar, en generation som ytterst sällan eller aldrig fått höra sina föräldrar tala om sina handlingar. Som regelmässigt känt en konflikt mellan att vara en lojal dotter/son eller att ta avstånd från vad deras fäder eller mödrar gjort.
Jag har mött många sådana människor. Det kunde handla om barn till krigsförbrytare, som till exempel Martin Pollack, son till en blodbesudlad SS-officer. Martin är en respekterad journalist och historiker. Han har oavbrutet bearbetat sin familjs historia, med rötter i den österrikiska nationalistiska borgerligheten. Ändå är han medveten om den kärlek som han fått från dessa människor. Särskilt från sin farmor – en hängiven nazist in i det sista, långt in i efterkrigstiden. Denna farmors ömma kärlek dröjer fortfarande kvar i honom.
Den process av nationell uppgörelse med nazismen som har ägt rum i Tyskland efter kriget kom igång ganska sent, på 1970-talet, efter att Silvia Sommerlath som ung kvinna träffade sin prins och blev Sveriges drottning. Hon rycktes på sätt och vis ur sitt tyska sammanhang och ägnade sin tid åt att lära sig att bli Sveriges drottning. Det har hon utförligt berättat om i Bernadotteserien.
Jag diskuterade ”Kalla fakta”-programmen om Walther Sommerlath med en ung tysk historiker. Han sade bland annat: ”Det är inte rätt att Drottning Silvia är ansvarig för sin fars handlingar. Vi tyskar, 70 år efter kriget, bär ingen skuld för vad de gjorde, men vi har däremot ett speciellt ansvar. Vi bör klara upp och vittna om denna tids alla orättvisor och slutligen se till att det aldrig kan hända igen.”
Det krävs mycket mod för att ompröva sin egen historia och forcera emotionella barriärer. Men det gör man inte under inkvisitoriskt tryck från media.
Jag avslutar med några rader ur Virginia Woolfs ”Mot fyren”:
”Att ivra för sanning med en sådan häpnadsväckande brist på hänsyn till andra människors känslor, att så obetänksamt, så brutalt slita sönder hyfsningens tunna slöja var för henne en så fruktansvärd förolämpning mot vanlig mänsklig anständighet att hon yr och förblindad böjde huvudet liksom för att låta hagelskurens piskande korn, störtfloden av smutsigt vatten, motståndslöst skölja över sig. Det fanns ingenting att säga.”