De flesta som läst sin Strindberg och upplevt hans dramatik, har fångats av hans professionella och privata magnetism, syresatts av hans språk och idéer som brann klarast i Sverige. Vi har fascinerats av kvinnorna i hans liv, älskade eller rådbråkade i hans texter, självlysande genom sina egna offentliga roller på scenen och genom eget skrivande.
Vem talar i dag om Ibsens hustru och hans privatliv, citerar Lena Einhorn Björn Meidal (DN 9/1).
Jo, norrmännen gör det nog i alla fall, och deras satsning på sin nationalskald får svenskarnas hommage till Strindberg att framstå som en blek viskning av återhållen stolthet.
Ibsen kanske inte var en lika karismatisk och mångsidig konstnär och universalbegåvning som Strindberg med samma entourage av intressanta kvinnor, men att glömma eller inte lära känna hans hustru Suzannah Ibsen är en råmiss.
Hon var under livets gång hans andlige kompromisslösa jämlike, hennes vittomfattande litterära och filosofiska kunskaper som hon ständigt delgav honom bildade bakgrunden till många av hans stora dramer liksom hennes skarpa iakttagelser och klarsynta människosyn var medskapande till de stora kvinnorollerna.
Det var Suzannah Ibsen som stöttade Henrik Ibsen i ekonomiska och yrkesmässiga stormar, det var hon som flyttade med honom från hem till hem runt om ute i världen. Det var hon som räddade honom ur depressioner och ur begynnande alkoholism men som också satte honom på spåren i de stora eldfängda kvinnofrågorna starkt inspirerad av författarinnan Camilla Collett. Det var hon som förhandlade om kontrakten med teatrarna hemma och i utlandet.
Sonen Sigurd lär ha sagt: ”Han var geniet. Hon vara karaktären. Hans karaktär.”
Med åren blev Suzannah alltmer sjuklig och gradvis invalidiserad av reumatism. Hon drog sig alltmer undan det offentliga livet och överlät äran och strålglansen till sin världsberömde make.
Hennes fascinerande öde, bitvis både upprörande och gripande, har skildrats av Astrid Saether i den omfattande biografin ”Suzannah”, för första gången byggd i ett kvinnligt perspektiv och grundat på ett stort dokumentärt material bland annat en övergripande brevväxling mellan Suzannah och alla hennes närmaste.
Här kan även Strindbergsälskarna få möta en kvinna som hos många väcker en växande beundran blandad med stor empati och kanske ett lågmält raseri över hennes livs orättvisa final.
Hon borde ha fått träffa sina svenska medsystrar.