Varför försvarar de flesta konstkritiker provokationer som kommer från Anna Odell och NUG, men inte från Lars Vilks? Rondellhunden skäller inte på islam, utan på konstvärlden, menar Johan Lundberg.
Bland dem som nu svävar på målet, när det gäller att försvara yttrandefriheten, brukar det heta att yttrandefrihetsförordningen inte finns till för att legitimera allehanda stolliga kränkningar av utsatta grupper i samhället. Liksom att yttrandefriheten aldrig kan vara gränslös eller absolut. Varför ska vi till varje pris försvara en taffligt ritad rondellhund när den konstnär som har skapat verket bara är ute efter att nå berömmelse på enklaste möjliga sätt, nämligen genom att ge sig på en lättkränkt befolkningsgrupp, vars illegitima ledare tenderar att uttala till intet förpliktigande dödsdomar så fort som det publiceras nidbilder av deras profet? Hävdas det. Av Kajsa Ekis Ekman i DN, av Peter Cornell i Expressen, Åsa Linderborg i Aftonbladet, Stefan Eklund i SvD och Ulrika Knutson i Fokus. Dan Jönsson landar i sin tur någonstans mellan ”konstfilosofisk grimas” och kritik av islam när han ska beskriva det verk som vissa menar bör skyddas i kraft av yttrandefriheten.
Men innan man avfärdar Vilks verk så där lättvindigt, bör man kanske idka en smula självkritik och inbegripa även sina egna reaktioner när man försöker besvara frågan om syftet med konstverket. Ställer Vilks verk relevanta frågor och ger oväntade svar, bör det väl rimligtvis finnas större anledning att försvara hans rätt att efter eget huvud skapa konst, än om det blott handlade om ännu en antimuslimsk fjärt – för att apostrofera Tøger Seidenfalden, chefredaktör på danska Politiken? Att hävda det självklara – att yttrandefriheten är töjbar – är således att börja i fel ända. Den fråga som bör ställas är den betydligt mer besvärande: Vad i Vilks verk gör det angeläget att försvara?
Flera av reaktionerna ovan vittnar ju om att man inte har förstått att den kritiska laddningen i Vilks rondellhund inte är riktad i första hand mot islam utan mot konstvärlden och att denna laddning har blivit alltmer explosiv ju längre tiden har gått. För att få en bild av kraften i Vilks verk kan man därför med fördel gå drygt ett år bakåt i tiden – till de affekterade diskussionerna om Anna Odell och Nug.
I de debatterna uttalade sig i princip alla konstkritiker med självaktning.
Man talade om den provokativa konstens betydelse för demokratin. De människor som var kritiska till att performance- och installationskonst tilläts dominera på konstutbildningar eller bekostas med statliga medel beskrevs som konsthatare, nära lierade med forna tiders nazister eller kort och gott som hot mot yttrandefriheten. Vilket också gällde de kritiker som menade att de berörda verken bara bekräftade att samtidskonsten satt fast i slentrianmässiga provokationer, där det pris som de provocerande konstnärerna får betala för konstetablissemangets kärlek aldrig är högre än dagsböter.
Varför yttrandefriheten den gången var hotad framgick dock aldrig. Ingen hade ju krävt att konceptuell och provokativ konst borde förbjudas. Inga kbt-psykologer utfärdade några mordhot. Svenska psykiatriker tycktes på det hela taget vara märkligt ointresserade av att gå emot Odells åsikter om psykvård och sinnessjukdom.
När det så, drygt ett år senare, påstås att planer har smitts om att mörda Lars Vilks skulle man kunna tro att samma kulturskribenter återigen skulle rycka ut till konstens försvar. Nu stod de på allvar ansikte mot ansikte med uttalat reaktionära grupper, vilka formulerade krav om att konstnärer inte bör ta sig an vissa motiv, att viss modern konst bör förbjudas med hänsyn till att folk blir upprörda.
Men i det läget tystnade merparten av de svenska konst- och kulturskribenter som tidigare hade slutit upp på Odells och Nugs sida. Och i den mån som man tagit till orda har det snarast varit för att man vill uttrycka sympati med de grupper som förordar restriktioner mot provokativ konst, grupper som uttalar dödshot mot konstnärer, grupper som har historiska kopplingar till nazism (i det senare fallet tänker jag till exempel på relationen mellan dagens islamism, Muslimska brödraskapet, Stormuftin av Jerusalem och Hitler) osv.
Lars Vilks rondellhundsteckningar har just genom att framkalla dessa märkliga reaktioner lyckats blottlägga en rad lika underförstådda som bisarra regler i kulturetablissemanget. Teckningarna har åskådliggjort hur konstvärldens vackra ord om vikten av ifrågasättande, om yttrandefrihet, pluralism och öppenhet inte sällan är blott tomma ord, lätta att uttala när inget står på spel, men intet värda när konst som är provokativ och ifrågasättande på allvar behöver försvaras.
I den mån som Lars Vilks syfte var att utforska konstlivets gränser, dess outtalade regler och underförstådda värderingar har han alltså lyckats på ett sätt som få hade kunnat drömma om när hans rondellhundar skapades 2007 och ännu färre i dag vill inse.
För den som önskar sig ”farlig” konst, konst som ”undersöker” verkligheten och konst som resulterar i ”forskningsresultat” i form av nya, förvånande insikter är det svårt att tänka sig ett mer effektivt verk än Vilks rondellhund.