Ni som lever trygga
I era ombonade hem
Ni som vid hemkomsten på kvällen
Finner varm mat och vänliga ansikten:
Begrunda att detta har hänt
Jag anbefaller er dessa ord.

Så börjar boken ”Är detta en människa?” som räknas som en av 1900-talets viktigaste böcker. Under andra världskriget deporterades kemisten Primo Levi från sin hemstad Turin i Italien till koncentrationslägret Auschwitz i Polen. Efter befrielsen blev han författare och skrev om förintelselägrets fasor.

Jag läste Primo Levi i början av 90-talet när jag under tre år arbetade som tolk på Röda korsets center för torterade flyktingar i Stockholm. Jag ville förbereda mig för mitt möte med tortyroffren och deras såriga själar. Men boken handlade inte bara om nazisternas illdåd, utan bestod också av Primo Levis reflektioner över de moraliska problem som människan brottas med ”inne” i lägret och ”ute” i friheten. ”Förintelselägrens historia borde alla uppfatta som varningssignal”, skriver Levi i förordet.

Den syriske författaren Faraj Bayrakdar satt fängslad i den syriska säkerhetstjänstens fängelser i öknen i 14 år. Han frigavs år 2000 tack vare en stor internationell kampanj som följde efter att hans försvarstal inför högsta domstolen för statens säkerhet hade publicerats utomlands.

Jag börjar läsa Bayrakdars enda bok på svenska, ”Språkets och tystnadens otaliga svek. En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser” och upplever det som han beskriver inom mig. Det svartnar för ögonen av att läsa om en stol som sitter på en människa och inte tvärtom. Jag blir illa­mående av att föreställa mig
en död råtta som stoppas i halsen på en fånge. Jag håller på att kvävas.

Nej, jag vill inte vara med om denna förnedring, det är för jobbigt, kräver för mycket av mig. Jag är väl ingen masochist direkt, varför ska jag ge mig in i denna värld av förnedring? säger jag till mig själv och lägger boken ifrån mig.

Men efter några dagar går mina tankar till det som Primo Levi kallar för den brutala likgiltigheten, det som gav honom mardrömmar i Auschwitz. Primo Levi berättar att i sin oroliga sömn, där han låg och sov på en brits som han delade med en medfånge, drömde han. I drömmen hade han befriats och ville berätta om vad han hade varit med om, men han märkte att hans åhörare inte var uppmärksamma, var helt ointresserade.

”De pratar på ett förvirrande sätt med var­andra om annat, som om jag inte finns där. Min syster tittar på mig, reser sig och går sin väg utan att yttra ett ord. Då grips jag av en förtvivlad smärta … det är sorg i ren form … sorg av det slag som får barn att gråta.”

Så beskriver Primo Levi den lyckliga människans likgiltighet inför andras olycka.

Med en klump i halsen hämtar jag Faraj Bayrakdars bok från hyllan och börjar bläddra i den. Jag vet att han åter tar mig dit han själv kallar halvvägs till dödsriket, men nu har jag bestämt att inte svika honom.

Men det händer något! Ju längre in i boken jag kommer, desto bättre känner jag mig till mods, det är lättare att andas. Bayrakdar guidar mig i ondskans labyrint, han låter mig ”gå med bara fötter på verklighetens eld”, som han uttrycker det, men medveten om att jag kanske inte orkar belönar han mig med sitt vackra poetiska språk. Han berättar fängelsehistorier för mig, som i ”Tusen och en natt”. Och jag möter människor som inte låter sig krossas, som kämpar för att bevara sin värdighet, som får sina plågoandar att känna sig hjälplösa, besegrade.

Bayrakdar har skrivit sin dagbok, som han kallar satanisk kome­di, på cigarrettpapper som sedan smugglades ut ur fängelset. Det gjorde han för vår skull, för att vi skulle få veta vad som pågår bakom fängelsemurarna. Jag är glad att Faraj Bayrakdar skriver för oss och att han nu finns bland oss i Sverige.