Schenström-affären

Det finns kyssar och kyssar. Ingen har fått större genomslag än paparazzibilden på kungens och Silvias puss i Storkyrkan före vigseln 1976. Den lika paparazzi­plåtade fyllepussen mellan stats­sek­re­te­rare Ulrica Schenström och Tv4-reportern Anders Pihlblad kommer snart att vara glömd.

Det är synd, för den är mycket mer intressant.

"Har de en relation!?" är den enda fråga som ställts om Schenström och Pihlblad. Frågan speglar ett grundläggande tabu för journalister. Ingen förbrytelse är värre än att ha en kärleksrelation med en politiker, och sanktioner tillämpas drakoniskt.

Så till exempel fick SVT-reportern Anna Unsgaard tvärstopp i karriären när maken Edvard 2006 - efter många år som opartisk reporter på radions Ekoredaktion - tog jobb som pressekreterare hos Fredrik Reinfeldt.

Att vara kompis med en politiker är också tabu. Och även här är straffen mycket hårda. När SVT:s Erik Fichtelius var oförsiktig nog att tacka ja till en middag hos Göran Persson på Harpsund tvingades han byta redaktion, trots att han bedyrade att han inte var särskilt mycket polare med Persson.

Logiken är enkel - på tu man hand med en politiker måste journalisten vara strikt och korrekt. Är man många blir det en annan sak. Därför är stämningen mellan politiker och politiska journalister vid press­träffar eller i turnébussar under valrörelser ofta mer uppsluppen än under enskilda intervjuer. Där övervakar vi journalister trots allt varandra.

Själv blev jag vid ett tillfälle uthängd av en kollega när jag gjorde något så oskyldigt som att ta partiledarautografer åt min ständigt autografjagande 11-årige son (som sen förgäves försökte byta bort dem mot Fredrik Ljungbergs) i just en turnébuss.

Denna kollegiala kontroll är förstås bra. Men den handlar naturligtvis inte bara om det på alla sätt ädla motivet att hålla kåren fri från korruption. Utan också om konkurrens. Exit Anna Unsgaard och Erik Fichtelius, och så är det åtminstone två kompetenta personer mindre som kan slåss om jobben.

För att uttrycka det ännu tydligare: det är konkurrensen mellan reportrar och redaktioner som är själva mekanismen för en korruptionsfri politisk bevakning.

Aftonbladet valde ju faktiskt att publicera pussbilden, inte att gömma undan den i någon sorts kollegial omsorg om Anders Pihlblad.

Det är dock uppenbart att sanktionerna inte tillämpas särskilt konsekvent. Expressens legendariske politikreporter Per Wendel var nära vän till Björn Rosengren och definitivt polare med Persson, men hans fasta anställning jämte hans rykte både på redaktionen och i branschen var så grundmurat att dessa vänskapsrelationer aldrig hölls emot honom.

Med dessa branschtabun i minnet förstår man dock varför TV 4 så starkt förnekade att Anders Pihlblad skulle ha en relation med statssekreterare Ulrica Schenström. Och man begriper också hur osannolikt antagandet egentligen var: varför skulle en erfaren reporter som Pihlblad bränna sin karriär genom att bli kär i en politiker, och dessutom kyssa henne på allmän plats? Nej, hans drivkraft måste ha varit en annan: chansen att få en bra nyhet.

För det är chansen att få en stor artikel, ett stort tv-inslag eller ett löp som driver en politisk nyhetsreporter framåt. Demokratin, visst. Men det är inte för att du är en god demokrat som nyhetschefen säger "kanon!".

Och då blir misstanken om krogkvällen en annan. Pihlblad kanske försökte supa Schenström under bordet i hopp om att hon skulle kläcka ur sig en bra nyhet? Eller åtminstone hoppades han kanske att krogmiljön och frivilligt intagen alkohol skulle få henne att läcka lite intressant information? En full politiker måste ju vara bättre än en nykter, för den som är på jakt efter nyheter. Och sitt uppdrag har ju reportern från tv-tittarna, eller hur?

Ni hör själva. En sån misstanke är långt mindre komprometterande för Anders Pihlblad och TV 4. Och TV 4:s ganska lättsinniga avfärdande av incidenten på krogen tyder på att det faktiskt är precis så de tolkar saken. Här hjälps de paradoxalt nog upp av regeringskansliet som från sin sida har samma agenda, fast tvärtom.

Ulrica Schenström hade statsministerns uppdrag att föra "bakgrundssamtal" med utvalda journalister inför moderatstämman. Och eftersom Ulrica Schenström har en bakgrund som lobbyist och inte som journalist - till skillnad från Göran Perssons presschef Anna Helsén som hade jobbat på TT och därför var korrekt som en nunnekloster - så hade hon ingen uppförandekod i ryggmärgen.

Lex Schenström/Pihlblad är i själva verket ett helt nytt slags kontrakt mellan regering och journalister. I den hårdnande mediekonkurrensen är det kanske precis sånt här som vi kommer att få se mer av. Ändamålet helgar medlen - från båda håll.

Men bortsett från att fylla och vänskapligt kroghångel med politiker bara kan praktiseras av ensamstående manliga politiska reportrar utan barn - alla andra skulle nämligen få sitt rykte förstört - så ser de våldsamma bestraffningarna av sådana som Anna Unsgaard och Erik Fichtelius plötsligt ganska egendomliga ut.

Vad säger att inte Erik Fichtelius gick på middagen på Harpsund i avsikt att insupa nyheter? Och skulle inte journalisten Anna Unsgaard ha kunnat pumpa väldigt värdefulla nyheter ur sin man åt tv-tittarna?

Min poäng är denna: det blir omöjligt att upprätthålla distinktionen mellan korruption och nyhetsjakt utan en rimlig uppförandekod för umgänget mellan politiker och politiska journalister.

Dessutom måste sanktionerna utdelas någotsånär konsekvent och med likartad proportionalitet.

Och debatten, även om den varit ytlig, kanske ändå får ner representationsnotorna på somliga redaktioner, där det inte varit så noga med hur man beter sig.

Kanske är den till och med lite, lite nyttig för regeringen. Det där med kiss and tell kan ju - faktiskt - väldigt lätt gå åt fel håll.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut