I morgon avskaffas den allmänna värnplikten, som fått djupgående konsekvenser för den svenska manlighetens självbild. Få kommer att sörja det ingrepp i unga människors liv som lumpen innebar, skriver PM Nilsson.
Flickorna gjorde ju så bra saker. Efter gymnasiets slit fick de faktiskt det där korta ögonblicket av svindlande frihet. De åkte långt bort i världen, blev förälskade i någon ny och bättre, studerade något av ren lust, jobbade ihop pengar, skaffade egen lägenhet, sambor och ett eget liv. Säkert med sina begränsningar och våndor, men utifrån såg det fantastiskt ut.
Ett år i en 19-årings liv är inte vilket år som helst.
Den manliga hälften av 19-åringarna fick i praktiken just det där året förstört. I efterhand brukar lumpen bli en ljus berättelse om när man var ung, men ytterst få 19-åringar har under den moderna värnpliktens drygt 100-åriga historia uppskattat detta extrema ingrepp. Med hot om fängelse tvingades de in i en miljö och en situation som i grund och botten handlade om döden, med mer eller mindre bländande praktiska och ideologiska överbyggnader.
Den gamla hårda ärevördiga svenska militärstaten kände väl till sina ynglingars svaga punkter och vilket motstånd som skulle brytas ner. Order om mönstring delgavs med bifogat lagrum om vad som hände om du inte lydde. Likadant med kallelse till värnpliktsutbildning och väl där var det brottsligt att inte lyda order. Lagstiftaren såg allvarligt på värnpliktsbrott och utformade helt unika paragrafer om utegångsförbud, löneavdrag och strafftjänst, för att inte tala om den absoluta tyngden i de fortfarande aktuella så kallade krigslagarna: en soldat som framkallar ”trolöshet eller modlöshet skall dömas för undergrävande av stridsviljan till fängelse i tio år eller på livstid”.
Eller om man olovligen ger upp: tio år eller livstid för ”obehörig kapitulation”. Eller om man inte gör sitt yttersta för att uppfylla sin plikt vid strid: tio år eller livstid för ”stridsförsumlighet”.
Ve den man i uniform som inte är man nog.
Att vid 19 års ålder socialisera sig med en sådan ovillkorlig övermakt sätter sina spår, och om alla män gör det under 100 år skapas rimligen mönster som man utan risk kan upphöja till normerande. Man kan spekulera om värnpliktens betydelse för den något sammanbitne, kontrollerade svenska idealmannen som gör upp eld i skog och mark, hans intresse för naturen och ointresse för kulturen, hans dragning till sjuksköterskor, konditionssporter, långseglingar på Östersjön och mat för karlar. Eller om storföretagens slående likheter med det militära systemets organisation och terminologi eller om att grundorsaken till den västvärldsunika könsuppdelningen på svensk arbetsmarknad är att livet på luckan varit en strikt manlig gemenskap som sedan reproducerat sig och utestängt kvinnor från näringslivet.
Allt det där är säkert i någon mening sant, liksom uppfattningen att lumpen gör pojkar till män förutsätter en mansroll som är onåbar för det civila tvåkönade livet. Endast genom total separation från kvinnor samt trångt tältboende och gemensamma duschutrymmen kan den svenske mannen bli till, vilket antingen är en radikal homosexuell fantasi eller bara ganska dystert.
Vad som däremot inte är sant är tesen om värnpliktens utjämnande sociala effekt, att alla män stod lika inför befälet oavsett samhällsklass, senast framförd av bland annat Stig Strömholm och Thage G Peterson i tisdagens Svenska Dagbladet. I någon mån fanns det så klart en social rotation, liksom i gymnasieskolan, men i det stora hela speglade lumpen det omgivande klassamhället, eller till och med förstärkte det. De med studentexamen blev befälselever, de andra blev meniga skyttesluskar och den gamla krigsadelns efternamn ekade med stolthet på kaserngårdarna, decennium efter decennium.
Då tror jag att militariseringen av den manliga svenska allmänheten är en betydligt viktigare aspekt. Nästan varje man fick en militär identitet, dels genom det där året mellan 19 och 20, dels genom krigsplaceringen som varade tills man fyllde 47. Kalla krigets heta politiska stämning, krigsinformationen i telefonkatalogen och flyglarmet första måndagen i varje kvartal gjorde att beredskapskänslan höll i sig långt upp i 80-talet. Det faktum att försvarsmakten var så omsorgsfullt folkligt förankrad är nog en av orsakerna till att den nationella självförståelsen faktiskt delvis uttrycktes med rustningsindustrin. Egna stridsflygplan! Egna kpistar! Bandvagnar! Ubåtar! Luftvärnsrobotar! Att Sverige under hela efterkrigstiden varit bas för en av världens största försvarsindustrier går inte att förstå utan den allmänna värnplikten och den egenartade politiska miljö den skapar.
Men den största hemligheten är ändå att svenska män knappast sörjer avmilitariseringen av sitt liv. Hur mycket lumpen än har betytt har den demonterats utan protester och utan så mycket prat, vilket kanske är det yttersta beviset på att den var illa omtyckt och nu snabbt glöms bort.