Men det här med nazismen hade ställt till det i kärleken, på ett sätt som ärkebiskopen inte hade kunnat förutse. Inte bara ville den nazistiska regimen ”arisera” kyrkan i Tyskland genom att utestänga alla ”icke-arier” samt förbjuda prästerna att gifta sig med dem. Det var kanske väntat, och inget att förvånas över. Men denna enkla rasistiska handling bar på något större och mer chockerande.
I alla tider hade dopet gällt. Den som blivit upptagen i den kristna gemenskapen var att betrakta som kristen. Dopet var inget klädesplagg att ta av eller på. En gång konverterad, en gång döpt – alltid kristen. Men nazisternas fixering vid blod, arv och biologi stal meningen ur denna kristendomens mest centrala ritual. De lät inte något vatten på huvudet spela roll. Tro var inte längre ett relevant begrepp. Sedvänjor, gudsdefinition, ritualer eller ens anpassning och sekularisering – inget betydde något. En jude var en jude var en jude. Det låg under huden, i cellernas kärna, i själens konstitution, i arvet som gick från gen till gen. Nazisterna gjorde omvändelsen meningslös. Antikrist.
Rätt ska vara rätt; för de flesta som kallade sig kristna var inte detta något större problem. Men den svenska ärkebiskopen reagerade. Erling Eidem stödde den minoritet som inte kunde acceptera kniven i det kristna hjärtat, den femtedel av alla tyska präster som bildade Bekännelsekyrkan i protest. Han stödde dem, men i det tysta.
Var det så att Svenska kyrkan ville väl, men ändå inte stöta sig med Rikskansler H och hans mörkmän? Var det så att Svenska kyrkan hade försökt, genom sin högste representant – ärkebiskopen som älskade Tyskland – att tala Rikskanslern till rätta?
Så var det.
Redan 1934 hade ärkebiskop Eidem rest till Tyskland för att få honom att lyssna, och helst upphöra med ariseringskraven. Han hade sökt upp Rikskanslern den 2 maj 1934 för att resonera, få honom att förstå att kyrkan inte kunde låta sig styras av raslagar och så vidare.
Men Rikskansler H hade inte förstått. I stället hade han talat. Oavbrutet. Faktiskt skällt ut den svenske ärkebiskopen i fyrtio minuter. Efteråt antecknade ärkebiskop Eidem, som inte trodde på politik men väl på det personliga samtalet, att hans försök hade varit ”fullständigt misslyckat”.
Och fyra år efter sitt möte med diktatorn, var han starkt oroad över de kristna, som på grund av sitt olyckliga judiska ursprung, kunde råka illa ut. Troligen konfererade han med sin rådgivare, pastor Pernow. Vad skulle man göra, och hur?
Ingen av de båda männen trodde på öppen polemik och offentlig kritik. Det kunde snarare skada, inte bara kyrkans anseende utan landet Sveriges och statsminister Per Albin Hanssons känsliga uppgift i osäker tid. Kyrka och politik var skilda saker, och skulle så förbli. Men försiktig handling. Så att de kristnade åtminstone. Barnen. Ja, åtminstone de. Låten barnen komma till oss. I alla fall i två år.
Så kom det sig att ärkebiskop Eidem tog hemligt initiativ till en kommitté med pastor Pernow i ledningen för att utreda möjligheten till räddning, och att ärkebiskopen personligen skrev ett brev till generaldirektören för Kungliga Socialstyrelsen.
Uppsala den 17 okt. 1938
Herr Generaldirektör Sigfrid Hansson, Stockholm
Ärade Herr Generaldirektör
En liten kommitté, vilkens utredningsman är pastor B Pernow, har anhållit om företräde för Herr Generaldirektören, för att skaffa sig kännedom om möjligheterna för Kungl. Socialstyrelsen att bevilja inrese- och uppehållstillstånd för ett antal kristna s.k. icke-ariska barn och ungdomar från Tyskland.
Jag hade gärna velat vara närvarande vid denna uppvaktning för Eder för att fälla ett gott ord för denna angelägenhet, vilken ligger mig varmt om hjärtat. Då det emellertid icke är mig möjligt att bliva ledig den tid då Herr Generaldirektören kan taga emot, anhåller jag att med dessa enkla rader få framställa en vördsam och varm vädjan att Herr Generaldirektören ville skänka saken sitt intresse och, om så är möjligt, träda in för det önskemål som kommittén frambär.
med utmärkt högaktning
Erling Eidem
Ärkebiskopens brev var mer än vördsamt. Men så var också herr Generaldirektör Sigfrid Hansson en av dem som höll den yttersta makten över landets gränser i sin hand. Vem kom in. Vem tvangs förbli utanför.
Bara några dagar senare, onsdagen den 19 oktober 1938, hade generaldirektören klottrat en notering i svart tusch i sin lilla vinröda fickalmanacka. Tyskar? hade han skrivit. Och sedan: Pernow, kl 10.
Någon lämnade ett omdöme. Någon tog noter. Någon beskrev Otto i hopp om att han skulle väljas. Någon förde anteckningar på ett registerkort:
”Far, redaktör och mosaisk. Mor, mosaisk.”
Det där med mosaisk var kärnan i det hela. Men Elise, Pepi och Otto åt fläsk. De firade jul med gran och allt. De bad till Gud när livet kändes svårt och de tackade densamme när livet var gott. Om dessa böner riktade sig till fadern, sonen och den helige anden eller till den vars namn inte får nämnas är inte längre möjligt att säga, den ene tredelad men allvetande, den andre hel och allsmäktig. Kanske saknar det betydelse. Nere i människornas värld var nu Elise, Pepi och Otto mosaiska, punkt slut. En belägenhet snarare än en tro, en brunn av mörker omöjlig att klättra ur.
Pojken. Tretton år. Tjockt, mörkt hår och aningen valpig i kroppen.
Beteckningen mosaisk blir den inledande anteckningen om Otto Ullmann på det registerkort som utgör det första dokumentet i Israelsmissionens mapp om honom. Därefter står att han är sprungen ur en ”intellektuell miljö”. Sedan beskrivs hans skolgång, tre år i humanistisk utbildning, med tillägget: ”Är intresserad av språk.” Och: ”anpassningsbar”.
Räddarnas definition av den som ska räddas.
Det står inget om planerna på att han ska studera medicin eller juridik och det kanske var lika bra. Man måste vara praktiskt lagd för att få lov att lämna Wiens hopslagna råttfälla. För övrigt insåg ju var och en, att en jude som inte kan beträda en gräsmatta i en av stadens parker, inte kan beträda ett universitet. Får han inte inneha en rörelse, kan han inte behålla sina ägodelar, kan han plötsligt gripas och föras bort, då är högre studier inte längre ett realistiskt framtidsalternativ.
Är det därför någon har fortsatt Svenska Israelsmissionens noteringar om Otto med ord som om lektionerna i balett och grekiska redan var en förfluten dröm? Nu ska han ”lära hantverk, samt är ”intresserad av trädgårdsarbete”.
Hur det nu var, planen fungerade. Otto blev utvald och skulle sättas på tåget från Wien över Berlin och vidare till Sassnitz. Sedan färjan till Trelleborg.
På registerkortet, med de knapphändiga uppgifter som återstår av Elise och Josef Ullmanns försök att rädda sitt barn, står inte mycket mer. Bara ytterligare tre meningar, tre skärvor information.
”Föräldrar vill till Montevideo.” Följt av det mindre hoppingivande ”Inresa obestämd”. Sedan en mening, placerad sist, men trots det kanske den mest betydelsefulla, kanske just det som till slut avgjorde saken till Ottos fördel. Det står att familjen ”är nära släkt med protestantisk pastor”.
Svenska Israelsmissionen ville naturligtvis väl, ville gärna rädda judar. Men inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet, inte så mycket till liv, som till kristendom.
Otto var visserligen viljestark men också välformulerad och van att föra samtal med vuxna – med andra ord: väluppfostrad. Det skulle visa sig få betydelse för hans öde. Det fanns ju vissa villkor, och pastor Birger Pernow i Stockholm formulerade dem i brev efter brev till medarbetaren pastor Hedenquist i Wien – han som fått uppdraget att urskilja dem som skulle räddas från resten:
Stockholm 19 november 1938
... Beträffande den förut omskrivna hjälpaktionen för barn och ungdom ha vi nu kommit så långt att saken överlämnats åt [oss] att söka realisera, och myndigheterna ställa sig välvilligt till densamma. Du kan därför nu omedelbart börja samla förteckningar på barnen. Dessa skola vara helst judekristna eller kristna icke arier, ålder 7–15 år, vars föräldrar skola emigrera till transoceana länder. Helst bör föräldrarnas utresa vara tryggad och de böra förbinda sig att så snart som möjligt efter 1 à högst 2 år åter taga sina barn till sig. Undantag härifrån kan nog göras i enstaka fall, men myndigheterna önska att åtmin- stone de allra flesta barnen icke komma att för framtiden stanna här. Att barnen utväljas med urskillning behöver jag knappast framhålla.
Stockholm 25 november 1938
... Barnen måste vara väluppfostrade och välartade, så att vi för all del inte få hit några svåra och otrevliga element, ty det skulle skada både saken och vår missions anseende. Myndigheterna fordra som villkor (åtminstone formellt) att barnen skola efter 1 à 2 år återvända till sina föräldrar.
Stockholm 9 december 1938
... Däremot måste jag vid närmare eftertanke avböja din förfrågan om möjligheten att taga emot katolska barn. Vi har nämligen i uppropet begärt hem för judekristna barn, och det måste vi också iakttaga så noggrant som möjligt. Det skulle säkert väcka minst sagt förvåning bland våra vänner om de skulle få katolska barn, så det får vi alldeles avstå ifrån. Alltså, huvudsakligen judekristna barn men i någon ringa utsträckning även konfessionslösa och till och med mosaiska. Några judiska hem ha nämligen också anmälts.
Pernows plan var enkel. Han såg undergång hota och ville rädda dem som var räddning värda. De omvända. Om de också var välartade. Och hade respektabla föräldrar. Som lovade att inte söka sig till Sverige. Men som förband sig att hämta sina barn efter genomförd emigration från Österrike.
Allt som allt en sammansmältning av hans egen idé, den svenska regeringens krav och den svenske ärkebiskopens tyst formulerade önskning.
Troligen närde ärkebiskop Eidem och pastor Pernow samma önskan att göra gott. De delade också inställningen att offentlig kritik av Rikskansler H och nazismen kunde skada Sveriges politiska handlingsutrymme – och förresten var ord utan handling inga ord att ha. Hur det nu var. Birger Pernow och hans Israelsmission blev svenska kyrkans förlängda arm ända in i det slutna, judehatande Wien. Med ärkebiskop Eidem i ryggen gick han till dem som vakade över Sveriges gräns och bad om inresetillstånd för sjuttiofem barn mellan fyra och femton år samt tjugofem ungdomar.
Pernow ansträngde sig verkligen. Gott så. Om man räddar hundra barn, spelar det någon roll att man bara väljer de välartade? De döpta? Att man bara väljer barn till föräldrar som var respektabla? Föräldrar som hade säkra papper på att de skulle utvandra (men inte till Sverige, absolut inte till Sverige). Någon måste ju väljas. Och det gjorde Birger Pernow. Han hanterade inte bara villkor, organisation, logistik. Han bestämde barn för barn, ungdom för ungdom, vem som skulle få del i hans räddningsaktion. Det framgår tydligt i brev som skickades hans kristna medarbetare emellan:
... för Enny M, Bronislawa H ha vi ännu inte inlämnat till Socialstyrelsen, då pastor Pernow ännu inte har godkänt dem. (...) Beträffande Leo L önskar pastor Pernow inte alls att han kommer hit. Det är inte bra att sända en sådan bortskämd pojke som inte är intresserad av kroppsarbete till en lantbrukare. ...
Insåg Pepi och Elise vikten av Ottos välartade person, att detta var ett av de viktigaste kriterierna när han valdes ut för räddning?
Sedan nästa fråga: Hade det spelat någon roll? En dörr hade öppnat sig till Sverige och svenskarna, men de som stod framför ingången ville inte ha in judar. Bortom all offentlighet hade pastor Birger Pernow faktiskt förhandlat sig till en gränsövergång smal som en barrstig. Hemlig lösen att viska till vakten: kristen.
Så fick beslutet form; cirka sextio barn och runt tjugofem ungdomar från Wien skulle få komma in i landet, och i ett senare skede ytterligare ett femtontal barn från Berlin. Sammanlagt etthundra, alla framförhandlade och godkända ett i taget i överläggningar mellan pastor Pernow och tjänstemännen på Socialstyrelsen. I korridorerna kallades de för den Pernowska kvoten.
Den 3 januari lämnade Svenska Israelsmissionen en slutgiltig förteckning över Wienbarnen till Socialstyrelsen. Namn på namn listade i bokstavsordning. Efter varje namn följde först barnets födelseår och sedan barnens tro. Inga andra uppgifter – bara namn, födelseår och religion. Fyrtiofem barn var döpta in i den evangeliska tron. En var baptist. Fyra katoliker, två anglikaner och sju var mosaiska.
Namn och religion.
En vecka senare, den 9 januari 1939, satt generaldirektör Sigfrid Hansson, byråchef Bergström och föredragande tjänsteman Wiman på Socialstyrelsen i Stockholm med hela listan framför sig. Samtliga barn beviljades rätt att vistas i landet i sex månader. Barnens namn, uppställda i samma ordning, återkom nu i Socialstyrelsens beslut – samma namn, samma ordning, samma lista.
Bara en skillnad.
Det där med dop tog de svenska makthavarna inte hänsyn till. Att de flesta barn var döpta tillmättes ingen betydelse och därför står inga sådana uppgifter med i protokollet. I stället hade alla barn kategoriserats på samma sätt, var och en definierats med den omisskännliga bokstaven m.
Svenska kyrkan trodde kanske att de räddade kristna ungar, men den svenska regeringen visste att de var judar. Egentligen. (m) som i mosaisk.
Ostbahnhof. Onsdag den 1 februari, klockan åtta på morgonen. Blickarna de la på honom, särskilt Mutti, var outhärdliga. Pappa försökte som vanligt skilja dem åt med sina skämt.
”Han ska ut i världen på sitt första uppdrag som utrikeskorrespondent. Det ligger snö där nu. Otto kommer att kunna åka skidor och skridskor. Rapportera till hemmaredaktionen på Löwengasse. Skriv till oss om snön. Skriv till oss om allt, skriv snart, skriv.”
Där stod de, mitt i soldatövervakat faktum. Tvärbalkarna som höll upp stationstaket låg som galler mot himlen, och under dem stod människorna i mörka klungor som upplöstes, förenades och oväntat antog nya former, som orosmoln. De stora människorna hukade kring de mindre, och de små människorna både gömde sig i famnarna och slet sig loss.
I taket lyste de vita lamporna med tillräcklig styrka för att skapa skugga nedåt, så att det under människornas fötter blev lika svart som om de stod på varsin avgrund. När de rörde sig följde avgrunden med.
Väl ute på perrongen skildes föräldrar och barn åt av Gestapomän. Tågvagnens öppna dörr lockade mörkt med räddning men så snart Otto klivit upp, kände han saknaden i ryggen. Från sol till skugga.
Avgångstid 8.35, destination Berlin kl 20.12 över Breslau så att inga visum behövdes. Beräknad ankomst till Trelleborg torsdag den 2 februari på morgonen.
Otto stod i fönstret och vinkade så länge perrongen syntes. Sedan slöt mörkläggningsgardinen tätt om fönstergliporna så att judetransporten inte avslöjade sig. Som en svart rännil bläck längs vitt papper, skulle tåget ta honom och de andra barnen genom Tysklands fiendeland tills det tog slut och övergick till gräns. En natt lång som en förlossning. Till morgonen skulle färjan bära dem över vattnet och de få nytt liv. Ingen visste ännu vad det kostade, och vem som skulle betala, men alla på perrongen hoppades att det var värt priset. Genom mörkret skulle barnen. Från förakt till frihet. Från matbrist till mättnad. Från föräldrakärlek till ... nå, det återstod att se.
Skriv till oss om allt, skriv till oss, skriv.
Ny mark. En annan luft. Nya ljud. Salt vind.
Nya träd som lät annorlunda i vinden. Ny vind som blåste annorlunda kring träden, och annorlunda kring barnen. De klev ut ur tåget och vinden for runt dem, en annan än i Wien.
Perrongen bredde ut sig, vinden tog emot dem och deras vidöppna ansikten. Träden tog emot dem. Helt lika träden hemma, fast andra.
Tjugotvå barn i vinterkläder märkta med deras respektive initialer, samt syster Martha och fröken Sommer, klev av tåget. De gick mot parkeringen och vinden for mellan dem och runt omkring. De vuxna höll småbarnen i handen. Äldre barn höll yngre syskon i handen. Alla bar var sin väska med lämningar av uppäten matsäck.
De såg staden. Inte deras men en annan. Trelleborg. Namnet var ovant, lukterna och vindens sätt att blåsa. Barnen höll varandras händer. Trettiosex tågtimmar bakom dem låg det mörka Wien, välbekant som en föräldrafamn. Här stod träden och väntade mot ljus morgonhimmel. Bara vinden rörde sig.
Pastorn mötte dem i hatt och rock. Han talade tyska. Barnen förstod att det var tack vare honom de var här. Några kvinnor stod tillsammans med pastorn. De såg rika och snälla ut. Löven blåste ut ur högarna och for omkring. Pastorn hade väntat vid bilarna. På sin väg mot honom hade barnen klivit över löven och vinden for runt dem, som om den var vilse.
Aposteln Johannes vittnade om en märklig syn, och allt finns nedskrivet i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel:
”Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra änglar, som hade fått sig givet att skada jorden och havet, och sade:
”Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.”
Det utvalda folket.
Hur lång tid kan det ha tagit för guds ängel att märka 144 000 människor med tecknet i pannan? Så lång var den stunden som aposteln Johannes berättade om. Oräkneligt många stunder har passerat sedan dess. Ändå finns de som anser att den stunden väger tyngre än alla andra som uppstått sedan dess. Pastor Birger Pernow var en – och därför citerade han just denna passage ur Bibeln när han skulle förklara sin syn på judarna.
Pastorn trodde på aposteln Johannes vittnesmål. Han var viss om att judafolket särskilt valts ut av Gud. Och han var lika fullt och fast övertygad om att de svikit. Därför kommenterade han den där natten mellan den 9 och 10 november 1938, novemberpogromen, med fem ord.
Man kan tala om morden, självmorden, misshandeln, tortyren och vandaliseringen på många sätt. Man kan välja sina ord när man reagerar på fängslandet av tiotusentals människor som inte anklagats för något annat brott än sin egen födelse. Pastor Pernow valde de följande: ”Nu är Gud vid verket.”
Då Ottos brev med bön om hjälp nådde honom, var Birger Pernow en erfaren missionär och genom sin flytande tyska och sina goda kunskaper i engelska var han som vanligt välinformerad om läget i Europa. Nu skulle en del av hans arbete under krigsåren dokumenteras och hans tankar tecknas ned, och allt skulle samlas i en bok.
Pernow hade sett hatet. Han hade sett konsekvenserna. Och han hade ofta fått frågan varför. Inte bara från hans kristna vänner utan också från de hatade själva. Varför?
Under våren 1942 gav han sig tid att tänka och formulera sig kring det han betraktade som en kärnfråga. Han ifrågasatte aldrig sanningshalten i påståendet – att judar alltid var hatade. Så var det.
Mycket ofta möter man frågan: ”Varför äro judarna alltid och allestädes hatade?”
Denna fråga är ingalunda lätt att nöjaktigt besvara, ty den hänger samman med detta judiska särmärke eller bättre med den judiska egenarten. Att uttömmande beskriva denna judiska egenart, det specifikt judiska väsendet, är ingalunda lätt.
Den består icke endast i den kända energien, som tyvärr ofta tager sig uttryck i ett osympatiskt sätt att armbåga sig fram, ej heller i andra fel, som judarna anklagas för, utan går mycket djupare. Denna egenarts innersta kärna synes mig i stället vara att finna i spänningen mellan den gudomliga utkorelsen och förkastelsen. Att ha varit kallad och utkorad till Guds egendomsfolk och tjänare, betrodd med hela den gudomliga frälsningsuppenbarelsen och med högheliga uppdraget att förmed- la denna till hela den övriga folkvärlden men i stället avhänt sig denna uppenbarelsens ljus och välsignelse – det måste lämna djupa spår efter sig.
Judarna hade valts ut av Gud för att sprida hans budskap, men när Messias kom hade de inte känt igen honom utan förkastat honom.
Birger Pernow var djupt berörd av detta oerhörda. I hans ögon försköts hela mänsklighetens saliggörande i flera tusen år på grund av det judiska sveket. Oförlåtligt. Och ändå måste en god kristen göra just det. Förlåta.
I pastorns långa, magra kropp möttes två jämstarka krafter som stridsberedda arméer: det oförlåtliga stod mot förlåtelsen. Och hade han, om så bara för en bibelvers, gett efter för sin ilska och besvikelse över judarna, hade det onda segrat. Han måste vända godheten till.
Därför missionerandet, predikningarna, de hundratals breven kors och tvärs över krigets Europa, de många långa arbetstimmarna, överansträngningen som Birger Pernow led av. Därför barnaktionen som räddade Otto och nittionio andra unga människor undan mördarna. Pastorn måste kliva ner och visa på den rätta vägen, både med ord och genom handling.
Och nu satt han vid sitt skrivbord och samlade tankarna, han som var ärkebiskopens rådgivare i judiska frågor. Då kom brevet från Otto med bönen om räddning för Lisl och Pepi.
Herr pastorn. Den gode, långe, magre herr pastorn och direktorn för Svenska Israelsmissionen. Talade han med utrikesdepartementet? Sökte han någon i den kungliga huvudstaden? Slog han en signal till sina gamla kontakter på Socialstyrelsen? Kanske.
Eller erinrade han sig de villkor som den svenska regeringen ställt genom just Socialstyrelsen, för att låta barnen komma in i landet? Han hade ju själv påmint en vän och kollega om dem, i ett brev några år tidigare:
Med anledning därav vill jag be Dig och Eder alla att konsekvent avböja dylika förfrågningar från föräldrarna, då detta alldeles strider emot principerna för barnens vistelse här. Syftet med hela barnhjälpen är ju att underlätta för föräldrarna att emigrera och skapa sig en ny existens genom att mottaga barnen något år här i Sverige. Sedan skola föräldrarna vara förpliktigade att snarast möjligt taga barnen till sig. Beträffande de tyska barnen ha föräldrarna t o m skriftligt utfäst sig därtill. Det är ju på grund av denna princip, som Socialstyrelsen har medgett oss rätt att taga emot barnen. Om vi nu börja söka hjälpa föräldrarna att komma hit, ha vi ju själva brustit med denna grundprincip och komma i egendomlig dager inför Socialstyrelsen. Dessa förfrågningar visa tyvärr att föräldrarna inte förstått denna sak eller åtminstone inte tagit dem på allvar. Jag kommer därför att konsekvent avslå dylika förfrågningar, och jag vore tacksam, om ni ville göra detsamma.
Det är inte möjligt att veta vad herr pastor Birger Pernow tänkte eller hur han handlade. Vi vet bara vad han svarade, antagligen redan samma dag.
22 januari 42
Käre Otto!
Tack för ditt brev av den 20:e. Rörande dina föräldrar måste jag tyvärr meddela dig att våra myndigheter f.n. ej beviljar inresetillstånd, varför det inte är möjligt att få dem hit. Jag beklagar därför att det inte står i min makt att hjälpa dina föräldrar. Men du får aldrig glömma att Gud kan hjälpa, då vi endast bedja rätt. Kanske Han inte hjälper på det sätt som vi önska, men på sitt eget sätt.
Med hälsningar
Din BP
P.S. Var vänlig meddela oss, vad din husbonde heter, och om du får lön, eventuellt hur mycket. Dessa uppgifter behövs för Socialstyrelsen.
Så kan ett livsavgörande beslut fattas, ett dråpslag utdelas. I förbigående, i en vänlig ton. Jag beklagar.
Möjligheten till emigration ut ur det nazistiska riket hade redan strypts. Sedan några månader fick inga människor av judisk börd lämna landet. Men det var inte Pernows skäl till avslag. Ändå var hans förklaring – att den svenska regeringen inte släppte in någon – en ren lögn.
Sanning var att minst 2 466 människor sökte om att få komma in i Sverige detta år. Precis som föregående år sorterade den svenska regeringen de sökande i två grupper; judar och andra. Precis som året innan fick 86 procent av de ickejudiska sökande tillstånd att komma in i landet, medan andelen beviljade ansökningar för gruppen judar var märkbart mindre. 158 skyddsbehövande människor fick den svenska tjänstemannanoteringen (m) efter sitt namn. Av dem släpptes 39,9 procent in. Vad blir det? Inte många. En och annan. Men pastor Pernow ville inte rädda fler.
26 januari 1942
Kära Herr Pastor!
Hjärtligt tack för brevet. Att det inte finns några inresemöjligheter för mina föräldrar till Sverige är mycket synd, men jag hoppas, att Gud skall skydda och bevara dem, tills de en gång få komma hit till Sverige.
Besvarande Herr Pastors frågor, kan jag meddela: Min husbonde heter Oskar Andersson. Lön har jag ingen, utan jag får lite fickpengar då och då.
Varma hälsningar
Otto Ullmann
Pepi och Lisl levde på lånad tid, på lånad plats och de visste. Förstod Otto – eller trodde han på pastorn? Trodde han att Gud skulle komma till deras hjälp, bara han bad tillräckligt starkt och tillräckligt rätt?
Några år senare ansökte Otto om att bli svensk medborgare. På ansökningsblankettens fråga om hans tro svarade han konfessionslös. Helt utan. Han hade konverterat till raseri.