"Framgång mäts inte enbart i försäljningssiffror".
Liksom bland andra Suzanne Osten (28/4) och Ulf Friberg (21/5) i tidigare artiklar efterlyser jag en seriös debatt om det svenska kulturlivets tillstånd i allmänhet och det svenska teaterlivets i synnerhet. Jag trodde att Dagens Nyheter skulle initiera en sådan men så har icke skett. Istället publiceras artiklar, med karaktär av kvällstidningsjournalistik, som insinuerar att Dramaten slingrar sig angående beläggning och fribiljetter. Dessutom har ett par av tidningens teaterkritiker redovisat sina personliga betraktelser av teatersituationen i Stockholm.
Att det går att ljuga med statistik vet vi alla men att vår nationalscen skulle vara skurkaktigare än andra teatrar betvivlar jag. Under mina dryga tjugo år som marknadschef på Stockholms stadsteater har jag varit med om både med- och motgångar och om man väger Dramatens och Stadsteaterns publika framgångar mot varandra så har alltid den ena teatern varit tyngre än den andra.
Alla teatrar hamnar då och då i situationer när publiken sviker och en av flera metoder för att få igång intresset är att rabattera eller dela ut fribiljetter (jämför med tidningsbranschens erbjudanden och gratiskampanjer).
Ett par exempel på produktioner som inte nått toppnoteringar:
När Upsala stadsteater introducerade Samuel Beckett i Sverige med "I väntan på Godot" hade man 25 procents beläggning.
När en av Stockholms stadsteaters största konstnärliga framgångar (även internationellt), Robert Wilsons uppsättning av "Ett drömspel", spelades på hemmascenen var snittintäkten förhållandevis låg (vilket betyder rabatterade och fria biljetter).
Det är alltså dumt, ja, snudd på korkat, att i konstnärliga sammanhang mäta framgång enbart i försäljningssiffror. Om man ändå vill göra det, och förutsätter att teatrarna både är stolta över egna föreställningar och vill förnya publiken, är en metod att titta på det totala antalet människor som ser en produktion jämfört med snittintäkt (till exempel om den har setts av 6 000 personer med en snittintäkt på 100 kr eller av 3 000 personer med en snittintäkt på 200 kr).
En djupare analys än den Dagens Nyheter kunnat prestera vore att man tittar på biljettförsäljning i förhållande till kvalitet; pjäsval, angelägenhetsgrad och skådespeleri. Det är svårt och kräver både noggrann analys och eftertanke, och borde inte kunna göras så svepande som Leif Zern gör i sin spalt där han talar om publikkris och beskriver Dramaten som "en teater utan subjekt" (vad nu det betyder), eller Ingegerd Waaranperä som ställer två teaterchefers (Dramatens och Stockholms stadsteaters) ledarstilar mot varandra.
77 procents beläggning som Dramaten redovisar för år 2007 utgör ingen kris, det är inte lysande men ett halvbra resultat, och att endast jämföra dess publika situation med Stockholms stadsteaters som för närvarande är landets mest framgångsrika (mätt i beläggning) är orättvist, titta i så fall även på landet övriga institutionsteatrar!
Analysen om vart teatern är på väg i en tid där det mesta räknas i kronor och ören saknas emellertid fortfarande.