”Benådning” har blivit ordet för dagen i diskussionen om ödet för de två svenska journalister som dömts i Etiopien. Det finns de som tagit sig för att berätta för svenska läsare om den kultur av ”benådning” som utvecklats i Etiopiens historia på senare tid, och jag har mött personer som därför hoppas att en omedelbar frigivning av de två mest är en fråga om att begära nåd.
Det är trist att höra sådant upprepas, vanligen på grundval av dagstidningsartiklar där saken ryckts ur sitt sammanhang. Att jämställa en politisk fars med en rättslig och äkta benådningskultur är i bästa fall en grav misstolkning av den etiopiska politikens intrikatare sidor.
Efter att ha fått frågor om den etiopiska ”benådningstraditionen” och hur den kan påverka Martin Schibbyes och Johan Perssons öde vill jag nu belysa bakgrunden.
Benådning i ordets traditionella mening finns som en del av många kulturer och rättssystem, och Etiopien är inget undantag. Den har en lång historia i landets politiska självförståelse. Kulturellt kan en sådan benådning beviljas fällda brottslingar som tillstår sina förbrytelser och vinner stöd bland inflytelserika ”äldste”.
Så långt har Martin och Johan rätt när de, enligt uppgift, säger att ”det finns en tradition av barmhärtighet och benådning i Etiopien och vi väljer att lita till den traditionen”. I deras situation skulle ju också vem som helst ha sagt samma sak.
Rent juridiskt finns i dagens Etiopien en benådningsgång där ett till synes oberoende ”benådningsråd” beslutar om en nådeansökan kan beviljas eller inte. Ordförande är enligt nuvarande ordning justitieministern, som också har överinsyn över det juridiska systemet. Av begripliga skäl har rådet under den rådande regimen inte större möjligheter att agera oberoende än de domstolar som varit de främsta politiska instrumenten för att slå ner på kritiker och opponenter mot premiärminister Meles Zenawi. Därmed är rådets politiska roll given redan från början.
De flesta observatörer brukar hänvisa till att hundratals oppositionsledare, försvarare av mänskliga rättigheter och journalister kom att benådas efter det historiska valet 2005. Utrymmet tillåter inte en fullständig redogörelse för den politiska kris som ledde fram till denna ”benådning”. I korthet gick det till så att Meles Zenawi i efterdyningarna till valet fängslade över 50 000 medborgare, anklagade för folkmord, förräderi, uppvigling med mera. Bland de utpekade fanns en USA-baserad radiojournalist vid Voice of America.
Den första åtalspunkten, den om folkmord, släpptes eftersom den redan uppnått syftet att skrämma den påstått utsatta etniska målgruppen, nämligen premiärministerns egen. Som väntat befanns de åtalade ändå skyldiga och dömdes till livstid och andra långa fängelsestraff.
Men ingen överklagade domarna till den federala högsta domstolen. I stället sändes alla i fängelse och den politiska krisen djupnade. Rättegångsdramat kom att leda till ett nationellt politiskt dödläge.
Premiärminister Meles tvangs då uppfinna ett spelrum åt sig för att rädda sin skamfilade bild och trovärdighet, både lokalt och internationellt. Etiopier brukar kalla den sortens spelrum för ”yemariam menged”, i direktöversättning ”Mariams väg”. Tanken är att man måste ge ”yemariam menged” åt den som är i djup kris och kan ställa till med större skada om det inte går att finna en utväg eller någon ursäkt för att ta sig ur en besvärande låsning.
Det var i det läget som ”benådning” för Meles Zenawi blev ett nytt, kreativt sätt att uppnå två mål samtidigt: nämligen att komma ut ur dödläget som hjälte och att förödmjuka motparten.
I den avsikten uppmuntrade han ”de äldste” att ta initiativ till en benådningsansökan. De fängslade oppositionsledarna hävdade att det var Meles Zenawi själv som tog upp frågan om ”benådning”, inte de själva. Efter en lång och skandalös process gick fångarna hur som helst med på att underteckna ett brev ställt till de äldste där de medgav del i ansvaret för krisen och bad Etiopiens folk om att bevilja dem nåd.
Meles Zenawi ändrade senare överraskande deras uttalande till ett löjeväckande erkännande på alla punkter. För fångarna blev det som om de givit Meles ”yemariam menged” att släppa dem efter 21 månaders illegal arrest.
Birtukan Mideksa, ledare i oppositionspartiet CUD och en av dem som frigavs enligt denna villkorliga ”benådning”, arresterades åter och fick sitta i fängelse ytterligare 19 månader. Hennes ”brott” var att hon sagt till sina anhängare, här i Stockholm, att ”benådningen” enbart var en politisk process, inte juridisk. Hon frigavs sedan än en gång genom samma sorts ”benådning”, skillnaden den här gången var den fasansfulla isoleringscellen och det förödmjukande uttalande hon tvangs göra inför en tv-kamera.
Varje etiopier förstår den politiska karaktären av den här sortens ”benådningar”. ”Benådning” i Meles Zenawis tappning orsakas och får sin lösning av samma variabler: politik och diplomati. Och just därför kommer bördan nu helt att falla på den svenska regeringens och andra intressegruppers axlar.
Jag skulle också vilja uppmana alla som engagerar sig i fallet att inte förvänta sig ett snabbt slut på den här sagan, eller hysa orimliga förhoppningar. Som jag förklarat i tidigare artiklar kommer Johan Perssons och Martin Schibbyes öden att bero på lokal och regional politik, och på det diplomatiska tryck vi kan mobilisera.
Så här skriver aigaforum.com, den mest ”tillförlitliga” webbsida man kan gå till om man vill veta något om de inre cirklarna kring Meles Zenawi och vad de har att säga som svar på Martin Schibbyes och Johan Perssons senaste uttalanden: ”Det är en sorglig realitet att benådningsprocessen har devalverats! Vi hoppas verkligen att regeringen ser en nytta för nationen i allt detta bruk av benådning under de senaste åren. Det gör inte vi! Om de två herrarna hade erkänt sig skyldiga redan från början är vi säkra på att regeringen kunnat hitta något sätt att frige dem. Men det gjorde de inte, de slogs för sin sak i rätten och förlorade. Nu vill de be om nåd utan att avtjäna minimitiden!”
Är Meles Zenawi beredd att än en gång upprepa sin parodi på ”benådning”? Sätt press på honom så kommer han att föreslå den bästa utvägen – Washingtons och Londons favorit är uppfinningsrik nog att glädja dem och ”överraska” oss.