Det nya Slussenförslaget förvandlar Stockholm till en flodstad.
Rasmus Wærn är arkitekt och som sådan tycker han om hus. Helst skall de vara radikala. Var de står gör inte så mycket: ”Fuck the context.” Därför ser han (DN 24/6) inte problemen med Foster & Bergs förslag till nya Slussen. Låt mig därför rekapitulera.
F & B vann exploateringskontorets hjärta genom att flytta fram Stadsgårdsleden för att skapa utrymme för en vidgad underjordisk galleria – lika stor som NK:s samlade yta. Detta har lett till flera ödesdigra konsekvenser och följdkonsekvenser. (Jag bortser då från vad som kommer att hända med nuvarande butiksstruktur runt Slussen.)
För det första höjs Slussendäcket radikalt till Södermalmstorgs nivå. Trafikledens ökade lutning måste då motverkas genom att den börjar tidigare på Skeppsbron där Räntmästarhuset inbäddas i en åtminstone 1,5 m högre gatunivå.
För det andra förkortas Katarinahissen vars nedre delar sjunker ner i betonggolvet.
För det tredje kommer den högre torgnivån ta bort havsutsikten mot Strömmen för exempelvis dem som kommer ut från tunnelbanan.
För det fjärde bildas över Stadsgårdsleden en väldig betongsockel ovanpå vilken man ställer en lika väldig byggnad som brutalt byggs framför KF-husen. Därmed förvinner inte bara en av stadens vackraste stadsfronter utan också det sista av den kvarvarande utsikten från Ryssgården. Betrakta en gång till de bildjämförelser som Maria Schottenius visade (DN 20/6).
Men det finns fler problem. Det är tveksamt om förslaget kommer att kunna hantera Saltsjöns prognostiserade stigning och medföljande saltvatteninträngning i Mälaren med förstörda vattentäkter för två miljoner människor. Skulle lösningen underkännas av Miljödomstolen har kommunen ingen reservplan, hur bråttom det än säges vara att ersätta den söndervittrande Slussenkonstruktionen. Genom att schakta bort landtungan som alltid förbundit Söder med Gamla stan särskils stadsdelarna och Stockholm banaliseras till att få utseendet av en stad som grundats intill en flod och inte mellan två strida strömmar mellan hav och sjö.
För Wærn är det ett axiom att bara hus skapar platser. Men platser uppstår där folk rör sig. Tanken insmyger sig: Deltar hans kontor redan i projekteringen av något av husen?