För inte alls länge sedan brukade vi tala om kulturarbetare; i dag talar vi istället om kulturentreprenörer. Det säger något om det skifte i föreställningar och språkbruk som har ägt rum de senaste åren. Om vi förut betraktade kulturskapare som anställda, företrädesvis i offentlig sektor, ser vi dem i dag snarare som företagare, på en marknad.
Ett exempel var när vårbudgeten för en tid sedan presenterades. I pressmeddelandet från kulturdepartementet lyftes satsningen på mikro-krediter till små och medelstora företag från Almi Företagspartner AB fram - som något positivt för kultursektorn. Det hade knappast varit möjligt för trettio år sedan och lite paradoxalt är det, speciellt med tanke på att statlig, svensk kulturpolitik fortfarande - om inte så länge till, om jag får gissa - har som mål att motverka kommersialismens negativa verkningar.
Samtidigt är det inte helt taget ur luften, eftersom den överväldigande majoriteten av konstnärer är frilansar och/eller företagare. Andelen anställda uppgår kanske inte till mer än tio procent. På så sätt kan man se det som om kulturpolitiken är på väg att hinna ifatt utvecklingen, och "entreprenör" är på många sätt en betydligt mer träffande benämning på en kulturskapare än "arbetare".
I grund och botten finns det heller ingen motsättning mellan att vara konstnär och att vara entreprenör, eller företagare, för den delen. Begreppet entreprenörskap härstammar från franskans "entreprendre", att företa sig något. Ursprungligen sågs entreprenören som kapitalistens motsats och en tidig betydelse var "den som får någonting gjort". Och det, om något, utmärker många konstnärer. De gör. När folk, inte minst i samtida konstsammanhang, lite föraktfullt säger att de lika gärna skulle kunna skapa verken själva, brukar jag alltid hävda att skillnaden är att de inte gör det.
Många är också de forskare som betonat släktskapet mellan konstnärs- och entreprenörskap. Historien är full av berättelser om konstnärer, av olika sorter och slag, som tagit risker, ekonomiska såväl som konstnärliga, dragit nytta av sina nätverk, organiserat många människor runt omkring sig, ofta misslyckats, men trots det satsat allt på sina projekt - precis som vilken entreprenör som helst.
Dessutom är entreprenörskap inte nödvändigtvis kopplat till vinstdrivande verksamhet, vilket är väsentligt att komma ihåg i detta sammanhang. Socialt entreprenörskap är till exempel ett slags entreprenörskap, som har rönt mycket uppmärksamhet på senare tid. En social entreprenör, som exempelvis Muhammad Yunus, som fick Nobels fredspris 2006, verkar i den civila sektorn, det vill säga den som varken är offentlig eller privat. Vinst är därmed inte det huvudsakliga målet, även om det kan utgöra ett viktigt medel. Som Malin Gawell konstaterar, i sin doktorsavhandling "Activist Entrepreneurship" (Stockholms universitet, Företagsekonomiska institutionen, 2006), handlar det sociala entreprenörskapet om något som inte är skapat ur en möjlighet, utan snarare av nödvändighet. Därmed påminner det i hög utsträckning om det kulturella.
Själv upphör jag aldrig att förvånas över att man inte i högre utsträckning tar fasta på det civila, varken i den kulturpolitiska debatten eller bland kulturorganisationerna själva. I Sverige verkar man se sig antingen som offentlig och anslagsberoende eller som privat och vinstdrivande. Något tredje alternativ existerar sällan, till skillnad från i många andra länder där man främst ser sig som del av samhällets tredje sektor, som oberoende och ickevinstdrivande.
Kanske skulle det också göra det lättare att argumentera för att det råder specifika ekonomiska förutsättningar, som man måste ta hänsyn till när man börjar tala om kulturföretagare och kulturentreprenörer. En del delar man visserligen med andra småföretagare, som också lätt hamnar mellan stolarna och systemen, och därmed saknar tryggheten. Där borde man snarare sluta sig samman.
Men en annan del är mer specifik, i alla fall om man får tro de ekonomiska forskare, som roar sig med att undersöka vad som utmärker många skapande kulturentreprenörers förutsättningar. Konsten kommer för dem i första hand, ekonomin och organisationen i andra. Med vissa undantag är många sina egna leverantörer, och hamnar därmed i ett dåligt förhandlingsläge. Dessutom är få villiga att marknadsanpassa sig och marknaden är dessutom begränsad, riskerna höga och efterfrågan osäker, eftersom publiken inte vet vad den vill ha. Förutom att den vill ha något nytt, varför utbudet måste varieras i all oändlighet. Standardisering, rationalisering och kostnadseffektivisering, sådant som andra entreprenörer arbetar med, kan därför vara svårt, för att inte säga omöjligt - och ointressant.
Dessutom vet vi vid det här laget att en del konst inte klarar sig på marknadens villkor, och aldrig har gjort det. Därmed krävs det offentligt eller privat stöd, och det sistnämnda har vi - förvånansvärt nog - inte sett många ansatser till uppmuntran utav. Sponsring hör vi då och då nämnas, men något konkret förslag till ändrad avdragsrätt har vi ännu inte sett till.
Likaså är det anmärkningsvärt tyst om både avdragsrätten för inköp av konstnärliga alster och kultur som friskvård. Liksom om de två källor som i många andra länder ger de största intäkterna: privata donationer och stiftelser.
Speciellt lagstiftningen kring stiftelserna är det svårt att se logiken i. En stiftelse som vill stötta konstnärliga och kulturella ändamål blir inte skattebefriad, alltmedan en som vill stötta vetenskaplig forskning eller barns uppfostran blir det. Här skiljer sig Sverige från andra europeiska länder, till exempel Tyskland, där stiftelser fyller en viktig och växande funktion på kulturområdet.
Kanske har det återigen med motviljan mot det civila att göra; med tron på att kulturen antingen är en offentlig angelägenhet eller ska klara sig på helt egna villkor.
Sammantaget finns det därför anledning att oroa sig. För att det råder brist på kunskap om vad som utgör kulturföretagens specifika ekonomiska förutsättningar. För att det verkar saknas insikt om att det finns andra vägar än den offentliga och kommersiella att gå samt att det, inte minst för självkänslans skull, kan vara på plats att snarare identifiera sig med den oberoende och icke-vinstdrivande civila sektorn. Och för att de privata alternativen, bortsett från sponsringen, inte ens uppmärksammas.
Problemet är således inte att kulturskapare nuförtiden ses som entreprenörer och företagare. Det kan tvärtom vara både stimulerande och realistiskt. Det är hög tid att återerövra i grunden bra begrepp som "entreprenör" och "företagare" från den privata, vinstdrivande sektorn, som annars gärna tar monopol på dem.