I alltför många år har jag ringt min far och min svenska mor i min hemstad Bergamo och alltid börjat samtalet med en obligatorisk litania om italiensk politik och alltför ofta om Berlusconi. Varje dag, varje vecka, i varierande grad sedan 1994, har det alltid funnits något att förfasa sig över: en rasistisk kommentar om Barack Obamas ”solbränna”, ett utspel i Europaparlamentet där han kallade en tysk politiker för ”kapo” (lägervakt), tjatet om förföljelsen från de kommunistiska åklagarna, sexskandalerna ... Han har alltid fått det att låta som om han handlat i nationens intresse. Det har varit plågsamt att inte känna igen sig i sitt eget hemland.
Det är inte bara jag själv och mina föräldrar som varit främlingar i Berlusconis föreställningsvärld. Många italienare har gått omkring och känt sig som ovälkomna besökare i ”Truman show” – vandrande runt med en malande röst inombords, nära att explodera, ett uppdämt behov att skrika rakt ut: ”Ser ni inte att allt är en schimär? Att han ljuger? Han tänker ju bara på sig själv!!”
Det virtuella sken som omger berlusconismen gör ont. Särskilt när man ser andra falla för den.
Berlusconi är skenets trollkarl. Vänstern i Italien gjorde tidigt misstaget att underskatta televisionens kraft. De tänkte för sig själva: ”Vi är ju de intellektuella, vi har våra tidningar och böcker, vi är överlägsna.”
Stort misstag. Den stora massan läser inte tidningar i Italien. Tv är den främsta informationskällan och Berlusconi har bemästrat den bättre än någon annan. Hans charmiga leende har riktat in sig på italienarnas hjärtan snarare än deras huvuden. Det är det som gäller i ett tv-samhälle.
Även nu – efter nederlaget – vill han framstå som en martyr, som har förråtts av de utländska medierna och av åtta stycken Judas. Att få folkets medkänsla trots att han är landets mest privilegierade medborgare är sannerligen ett slags trollkonst.
Ibland har han haft tur. När den första vågen av kvinnoskandaler vällde fram 2009 och slog sönder bilden av honom som trofast familjefar vacklade allmänhetens sympatier. Då kom en gåva bokstavligen från himlen: en liten projektil i brons, föreställande Milanodomen, som kastades av en psykiskt instabil man under ett torgmöte. Bilden på Berlusconis blodiga ansikte – ett autentiskt lidande – exponerades i alla italienska medier i flera dagar (han syns ändå jämt och överallt). Det var en ikonisk bild. Skandalerna förpassades snabbt till ”il dimenticatoio”, glömskans kammare.
Bilden har blivit starkare än ord i Italien – begreppet ”videokrati” syftar på bildens makt över samhället. Problemet med detta är inte bilderna i sig (som filmare är bilden mitt käraste språk). Det handlar om att bilderna inte får domineras av ett enda perspektiv, de måste komma från olika håll för att ge oss en nyanserad uppfattning om verkligheten. I berlusconismens Italien har de kritiska bilderna hamnat i marginalen.
Ingen av dem som den senaste tiden följt nyhetsprogrammet i kanalen Raiuno har fått se hur Nicolas Sarkozy och Angela Merkel på G20-gruppens presskonferens börjar fnissa när de får en fråga om Berlusconi (för att inte tala om nyhetsprogrammen i ”Il Presidentes” egna kanaler). Inte heller har italienarna fått se de klipp som visat en ensam Berlusconi, bokstavligen ignorerad av de stora världsledarna, sitta och vänta på att någon ska uppmärksamma honom.
Vad de däremot har fått ta del av är Berlusconis uttalande från Cannes om att ”Det är ingen kris i Italien. Restaurangerna är fulla och flygresor är svårbokade”.
Berlusconis föreställningsvärld är hämtad från en av Mediasets tv-studior – en värld full av ljus, pengar, överdåd och vackra människor. Berlusconismen är ett gigantiskt projekt av hedonistisk livsnjutning. Man ska leva i nuet, strunta i det som varit.
Med detta medföljer en exceptionell förmåga att glömma bort sin historia. ”Accountability”, den anglosaxiska (och skandinaviska) idén om att man ska stå till svars för sina uttalanden och handlingar, väger inte tungt.
Berlusconi minns inte själv, och vill inte att andra ska minnas heller, att han mutade en domare för att kunna vinna tvisten med en konkurrent och köpa förlaget Mondadori, han minns inte att han var med i det ljusskygga sällskapet P2, att dåvarande premiärminister Bettino Craxi var best man på hans bröllop och hjälpte honom med den speciallag som garanterat hans tv-imperium, att han mutade den engelske advokaten David Mills att begå mened, att han ringde till en polischef och hittade på att 17-åriga Ruby var släkting med Egyptens president Mubarak, att han betalat kvinnor för att ha sex med honom, att han har blivit 75 år gammal, att unga människor inte förstår hans skämt.
Han har glömt. Därför finns fortfarande en avlägsen risk att många om några månader kommer att ha glömt bort att Berlusconis dagar nyligen var räknade för sista gången.
Och även om Berlusconi försvinner från politiken så innebär det inte slutet för berlusconismen. Det är ett vida större fenomen än Berlusconi själv, som tog form i slutet på 70-talet med konstruktionen av hans säregna tv-kultur. Det penetrerade hela Italiens livsstil, så småningom även politiken, och har nu spritt sig till alla Europas länder, även Sverige. Berlusconismen kommer att överleva Berlusconi.
När jag talade med mina föräldrar häromkvällen var klagostunden kortare och präglad av försiktig optimism. Min svenska mor Kerstin, som har bott i Italien i större delen av sitt liv, sade: ”Vad som än händer är det här i Italien jag har upplevt mina bästa stunder. Det är här jag har fått mina bästa minnen, det är här jag har haft mina härligaste skratt.”
Min hemlängtan blev därmed outhärdlig.