”Med era dikter har ni gett mig ett hem, något jag trodde bara döden skulle ge mig”, skriver Nelly Sachs till Paul Celan i december 1959. ”Så jag härdar ut här.”

Som judisk flykting hade hon, 50-årig, kommit till Sverige med sin mamma. Här lever hon länge i stor isolering – så småningom också moderlös – i en etta mot gården på Bergsunds strand 23 i Stockholm. Huset förvaltas av Mosaiska församlingen och är avsett för ensamboende, de flesta flyktingar.

Vilket märkligt hus detta måste ha varit, ett system av smålägenheter fyllda av ensamma själar – för Sachs efterhand också av mystiska ljud och tecken från nazistiska och spiritistiska inkräktare. Kanske var stumheten bedövande i ett sådant hus. Kanske måste hon besvärja den med röster som inte fanns. Ibland är de så påträngande att hon måste fly; hon finner trygghet på mentalsjukhus som Beckomberga. Läkare som möter Sachs berättar om en ordström utan avbrott, som ett skyddsnät. Allt hon kommer att skriva är som en ställföreträdande smärta.

Hennes ordkraft lossade sent. I sin hänryckande bildbiografi över Sachs, ”Flykt och förvandling”, prövar Aris Fioretos tesen att just exilen driver hennes förvandling från rätt epigonartad författare till en av 1900-talets största diktare med det judiska traumat som motor.

Själva frågan ses ibland som oanständig. Förintelsen som instrument – frigörare av ett nyskapande språk och egenartade ordsammanställningar, kanske också av förhöjd varseblivning och mental gräns­överskridning? (Sachs själv talade om ”genomsmärtning”.) Många skulle förresten kalla sådant prat för romantisering och förlegad genikult. Vem, säger varje psykiatriker, skulle själv välja psykosen?

För exilens individ är språket en hemvist under ständig granskning. För länge sedan satt jag själv med en annan exilförfattare, Peter Weiss. Det var i ett vitt rum med stora arkivskåp. Här utspelade sig ett nästan vresigt ordarbete: hans tyska ord skulle jag föra över till svenska (som han behärskade perfekt) – som han sedan skulle vända och vrida på, välta och smaka på. Mot seneftermiddagen kunde han lägga på en 1600-talsopera och tyst försjunka i rösternas nakna klagan.

För Nelly Sachs handlar ordarbetet om hemhörighet i det judiska ödet. Språket måste skalas ner och om, söka nya förbindelser och nytt seende. Varje nanonyans kan vara ett steg.

När man i enkäter efter andra världskrigets slut frågade tysk-judiska emigranter om de längtar hem säger många att de längtar till språket. Och musiken. Men, tillägger någon, jag skulle aldrig kunna sitta i en konsertsal med dem som applåderar med händer som gjort Hitlerhälsning.