Bevara Asplunds helhet!

I måndagens SvD (10/3) gick 26 kulturpersonligheter och arkitekturprofessorer ut med en gemensam appell för att bevara de rivningshotade byggnaderna vid Observatoriekullen. I går svarade stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (m) (SvD 11/3) att uppropet kom för sent och att annexhusen inte är "så speciella att de borde byggnadsminnesskyddas".

Han är tyvärr inte ensam om den åsikten. Till och med bland de debattörer som är mycket kritiska mot det vinnande förslaget Delphinium finns en viss ambivalens. Arkitekten Ola Andersson kan möjligen tänka sig att riva lamellhusen om man bygger ett hus "av enastående kvalitet" på platsen och för professor Johan Mårtelius kan det räcka att behålla ett av Erik Lallerstedts lamellhus.

Karin Winter är Sveriges kanske främsta Asplundexpert och hennes fortsatta stöd för Delphinium är uppseendeväckande. I DN (7/12 -07) skrev hon att Delphinium "anknyter till Asplunds sista förslag", när han 1926 på uppdrag ritade en saluhall längs Odengatan, och att lamellhusen "aldrig hört till Asplunds gestaltningstankar".

Men då har hon glömt att Asplund 1919 i sina första utkast ritade fyra (i en skiss fem) lameller längs Odengatan. I januari 1928 signerade han en plan med de fyra lamellhusen och Lallerstedt anpassade dessa helt till stadsbiblioteket.

Att Asplund blev nöjd framgår av hans formulering i Byggmästaren 1928: "Stadsbiblioteksbyggnaden … kommer dock att framstå ofärdig tills de under utförande varande basarerna, de planerade byggnaderna utefter Odengatan, och parken mot Sveavägen, som skola binda den fast i omgivningen, äro fullbordade."

Stadsbiblioteket är alltså en del av en enastående ensemble, där inte bara åsen och parken (ritad av Asplund) utan också lamellerna är omistliga.

Bokhallens cylinder har placerats som ett riktmärke, en "koncentrationspunkt i stadsbilden", för att citera Asplunds egen kommentar till Stockholms stadshus. I Delphinium skyms den på ett oförlåtligt sätt från Odenplan och Karlbergsvägen. Det jättelika glashuset är förödande för monumentaliteten både hos Asplunds hus och den samspelande Brunkebergsåsen. Det skär in i åsen som en enorm schaktmaskin och skulle dessutom rejält förvanska utsikten från toppen.

Hela debatten har fokuserats på byggnadernas yttre relationer. Men det kanske allra märkligaste med Asplunds hus är den storartade "processionsvägen" från Sveavägen in i byggnaden. Ända nerifrån gatan ser man rotundans belysta bokgalleri - och frestas att gå in. Den breda yttre trappan leder till en enorm portal, som förefaller fristående från den slutna fasaden och kontrasterar med en märklig, inbjudande öppenhet.

Innanför glasväggen möts man av ett förrum, överväldigande högt och svart, men ändå inte mörkt, något av en forntida konungs gravkammare. Åt sidorna löper gåtfulla svängda trappor och genom en förminskad portal når man en avslutande trappa och får en hisnande känsla när man plötsligt ser rotundans väldiga rymd.

Från Delphiniums huvudentré, däremot, når man Asplunds hus från baksidans källarplan, med hissar som mynnar direkt i en läsesal (facksal 4), eller via trappor. De allra flesta besökare skulle alltså gå miste om husets viktigaste arkitektoniska upplevelse!
Behandla stadsbiblioteket på dess egna premisser, som en av Sveriges få arkitekturmiljöer i världsklass.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut