För länge sedan, när jag fyllde 30 år, fick jag en gåva av min far: ”Stockholms byggnader” av Fredric Bedoire och Henrik O Andersson. Det var en av de bästa presenter jag fått. Jag hade just flyttat till Stockholm och boken (som vägde säkert ett kilo) fick hänga med överallt, jag var som ett barn med ny teddybjörn. Ända tills jag kom till sidan 226, vill säga, till texten om Arkitekturskolan. Jag minns fortfarande formuleringen: ”De slutna betongmurarna mot sydost visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten.” Allt därefter läste jag med viss skepsis.
Nu har Fredric Bedoire formulerat sig om A-huset igen, det gjorde han i tisdagens DN tillsammans med bland andra arkitekten och Slussenkramaren Ola Andersson. Trots att hälften av byggnaden nu är totalförstörd och trots att skolledningen redan före branden hade bestämt sig för att flytta ifrån den ömsom iskalla, ömsom stekheta byggnaden vill han bevara den. Men den här gången åberopar han i alla fall inte skönheten som argument; efter drygt 40 års oavbruten kritik mot husets brutalistiska yttre är även den mest hårdkokte modernist villig att nyansera sig en smula.
Ingen byggnad illustrerar arkitektkårens förakt för allmänheten så som Arkitekturskolan, brukar det heta. Men frågan är om huset inte främst representerar självförakt. Det fästes på papper mitt i 68-rörelsen, en uppochnedvänd tid då en god arkitekt var lika med en arkitekt som förväntades göra allt annat än att verka som arkitekt. Att rita för etablissemanget var inte längre aktuellt, och med tanke på var huset står, mitt bland de nationalromantiska byggmästarbostäderna på Öfvre Östermalm, är det därför inte så konstigt att det ser ut som det gör. Det fullkomligt skriker: ”Anlita oss inte! Kom inte hit! Och om du envisas kommer vi att rita dig en betongbunker!”
Beteendet påminner om värsta tonåringens. Vilket förstås är det allra främsta skälet till att byggnaden måste bevaras, bevaras så gott det nu går. För Arkitekturskolans betongklump har attityd. Bad attitude. Visst, den må framstå som naiv och dum på många sätt, den må ha ett finnigt ansikte som bara en Bedoire eller Andersson kan älska, men den skäms åtminstone inte för sig. Och just det är en av de allra viktigaste insikterna en arkitektskola kan ingjuta i sina studenter, betydelsen av att bryta mot konformismen, att eftersträva det varierade.
Som sådan murbräcka är A-huset helt i klass med Östbergs nationalromantiska stadshus eller Asplunds funktionalistiska rådhustillbyggnad i Göteborg eller Calatravas expressiva Turning Torso i Malmö. Så synd bara att det är så evinnerligt fult. Fulare än något annat hus i hela staden, om man ska tro kvällspressen. Helt säkert har detta delvis med referenserna att göra; Arkitekturskolan är samma andas barn som våra grötgråa miljonprogramsförorter som i dag är synonyma med segregation och ohälsa och kriminalitet och snåla byggare och maktfullkomliga politiker och arkitekter som bryr sig mer om modeller än medborgare. Men medan de var en miljon är denna i alla fall bara – en.
En enda avvikande struktur.
Nog bör vi väl vara storsinta nog att acceptera det?
Låt stå.