Vad är bäst för vår bedagade kändis till bibliotek: att satsa på omgivningen eller bygga nytt på en häftigare plats? Karin Winter ifrågasätter debatten om det vinnande förslaget.
Högst upp på Odengatans krön förbereds för bygget av nya, höga volymer, en symbolbyggnad för Odenplans blivande position av "supernod" i staden, som starkt kommer att påverka sin omgivning och det planerade nya stadsbiblioteket.
Utan att det ingick i förutsättningarna lyckas Heike Hanadas lyhörda "Delphinium", som elegant och enkelt binder samman det gamla med det nya, åshöjden med gatumiljön, både anknyta uppåt och skapa nödvändigt respektavstånd för Asplundbyggnaden. Utan att ge avkall på integritet och självständig gestaltning.
Den något märkliga debatt om tävlingsresultatet som förts under våren har mest handlat om annat än själva biblioteket. I stället har önskemålet om en riktigt häftig byggnad, ritad av en riktigt berömd, manlig, arkitekt, och om en plats som kan exponera denna häftighet, gärna vid vatten med utsikt, kommit i förgrunden. Det har också förekommit demagogiska upprop med så blandat innehåll att även oinitierade men imponerande namn har kunnat adderas till undertecknarna.
Argumentationen har även inneburit en sådan uppgradering av Stockholms högskolas tidigare institutionsbyggnader - de så kallade lamellhusen - att de bitvis förefallit viktigarare än huvudbiblioteket självt.
Ändå arbetade en lång rad deltagande svenska arkitekter i sina tävlingsförslag med lösningar som förutsatte rivning. Bland dem den flitige debattören och uppropsundertecknaren Thomas Lewan, som i sitt förslag utan att darra på manschetten ersätter lamellhusen med en ny sammanhängande byggnadsmassa. Han beskriver dem som icke-autentiska i förhållande till Asplund, och att det medgav fritt spelrum för omgestaltning.
Professor Johan Mårtelius, även han undertecknare, sätter i ett annat tävlingsförslag en tänkt bevarandegräns vid 1930 och då blir bara en lamell i raden kvar. I likhet med Hanadas vinnande förslag hänvisar han till Asplunds saluhallsförslag för en lösning med en låg horisontell byggnadsdel mot gatan framför en högre i sju våningar upp mot kullen.
Varför man i dag så starkt vill hävda att detta är en oberörbar Asplundmiljö, så viktig att den kan hindra genomförandet av det nya projektet, är långtifrån klart.
Samtidigt kan man konstatera att Asplunds stadsbibliotek i decennier, oförsvarad, har utsatts för de ständiga små förändringarnas tyranni och dessutom fått möta sina besökare med en osedvanligt ovårdad, skräpig och snabbmatsosande omgivning. Staden har inte förmått ta sitt ansvar för biblioteksmiljön i sin helhet. Att vara världsberömd hjälper inte, stadsbiblioteket har inte fått mer tilldelning än vilken annan kommunal inrättning som helst.
Vad skulle kunna förändra och lyfta de politiska och administrativa strukturerna till verkligt gediget stöd för byggnaden? Ovillkorligen fortsatt liv som huvudbibliotek men främst nytt fokus och ny medvetenhet genom den stora satsningen på en kompletterande byggnad intill.
Den riktigt stora frågan är faktiskt hur man genomför byggandet av det nya huset för stadsbiblioteket. Viktigast av allt är att ställa anspråk på hög nivå vid genomförandet och krav på omsorg i materialval och detaljering. Det var länge sedan staden byggde något stort och offentligt. Hur mycket erfarenhet har man egentligen av så komplicerade uppdrag, hur beredd är man att tänka Kvalitet och ha det som mål i stället för eventuellt minskade kostnader?