Suzanne Osten är en skarp tänkare, men fången i institutionsteaterns villkor. På 1960-talet startade hon en fri experimenterande grupp, Pocketteatern. Ur den utvecklades Unga Klara
På den tiden bildades många fria teatergrupper som fick Stockholms teaterliv att blomstra. Anledningen till att grupperna kunde blomstra var den gången Stockholms folkpartistiske kulturpolitiker Hans Flodén. Han älskade teater, inklusive "fri teater". Hans stöd var aktivt, intresserat, men aldrig okritiskt. Han såg till att ge både fria grupper och Stadsteatern möjligheter.

Anslagen var pyttesmå, till hyra mest. Våra minimala löner fick vi spela in och det gjorde vi.

De fria grupperna inspirerade de stora teatrarna som hade och har sitt konserverade men nog så viktiga folkbildande uppdrag. Och vice versa - inklusive diskussion mellan olika teaterformer.

Det limbo som teatern nu befinner sig i och den pinsamma tystnad som Suzanne beskriver tror jag beror på att de stora institutionsteatrarna får nästan alla pengar och därmed förväntas stå för all teater. De har blivit hermafroditer som ska befrukta sig själva. Resultatet är att Dramaten blivit ett ofruktbart nationalmonument med uppdrag att bilda en redan bildad publik.

På Stadsteatern går alla på knä eftersom teatern tvingas använda merparten av anslagen till pr, pr, pr samt hyror och administration.
I stället för att driva en medveten kulturpolitik med många kreativa och orädda aktörer tror kulturanslagsgivarna att de genom att ge alla pengar till två stora institutioner kan skapa kvalitet. Men så är det inte. Stockholms teatervärld har hamnat i en penningslukande stagnation. Teater måste vara rörlig, kreativ, interaktiv, måste som Suzanne Osten skriver våga utsätta och utsättas.

Dagens folkpartistiska kulturförespråkare Madeleine Sjöstedt lanserar idén att man ska premiera teater som går bra. Det vill säga den väl igenkända teatern där alla ingredienser till form och innehåll är kända, som på en köttbullsförpackning.

Det leder till en utradering av fri teater eftersom endast teatrar med jättebudget för pr kan kvala in i tävlingen.

När så de fria teatergrupperna har slagits ut och de stora hermafroditteatrarna har mist sin dynamik, så dör teatern.
Och med den kulturpolitikens mål och mening.