Fortfarande, efter att ha bott här i Rwanda i två år, kan jag vakna rasande över vad detta land utsatts för av omvärlden, av oss. Det handlar naturligtvis om folkmordet.
En rad rapporter och böcker har under senare år givit en fasansfull bild av omvärldens skuldbörda. Detta internationella samfund bidrog till katastrofen, kände till att den planerades, hade kunnat stoppa den, men gav i stället stöd till folkmördarna, eller stod passivt bredvid och tittade bort. Det handlar också om den roll vårt bistånd spelade. Detta var ett av humanismens största nederlag under 1900-talet. Det kan vara dags att börja göra upp räkningen.
Folkmordet inleddes den 6 april 1994. En miljon människor hackades ihjäl på hundra dagar. Tutsierna sökte skydd i kyrkor och skolor. Armén och folkmilisen Interhamwe kom och omringade. Hela hutubefolkningen mobiliserades för att hjälpa till i massakrerna. Allt mycket väl planerat sedan två eller tre år.
Gerald Caplan talade med engagemang om detta på Försoningskonferensen i Stockholm den 23-24 april i år. Han har författat rapporten Rwanda. The Preventable Genocide för en kommission tillsatt av den afrikanska enhetsorganisationen OAU, med bland andra Lisbet Palme som deltagare.
Han räknar upp en rad för honom obegripliga omständigheter när det gällde omvärldens reaktioner. Till exempel att FN:s fredsbevarande styrkor på plats, trots upprepade vädjanden från dess chef general Dallaire, förbjöds att ingripa, annat än för att evakuera utlänningar. Nästan alla officiella instanser höll sig neutrala mellan folkmördarna och den invaderande tutsiledda RPF-armén (vilken slutligen stoppade folkmordet). När 2000 tutsier, många barn, sökt skydd hos belgiska FN-soldater i en skola i Kigali lämnade dessa plötsligt skolan genom en dörr medan folkmördarna kom in genom en annan, alla tutsier mördades. Två veckor in på folkmordet beslöt säkerhetsrådet minska FN-styrkan i Rwanda med nio tiondelar efter påtryckningar från USA, Frankrike och England. Efter sex veckors folkmord, då RPF jagat bort folkmördarregimen, intervenerade Frankrike militärt, med FN:s sanktion, och räddade majoriteten av folkmördarna, först till en skyddad zon i Rwanda, och därefter in i Kongo. Inte en enda folkmördare arresterades och de tilläts ta med sig sina vapen. Frankrike har aldrig erkänt sin skuld. Den mycket mäktiga katolska kyrkan som hade intima förbindelser med regimen, fördömde aldrig dess förföljelser av tutsierna, eller ens folkmordet, och har aldrig axlat sin skuld. Rwandas regering betalar fortfarande av de lån till västliga kreditgivare, särskilt Världsbanken/
Valutafonden, som togs för att finansiera folkmordet. Rwanda har aldrig fått rimlig kompensation för den skada väst åsamkat landet.
Hittills har inte en enda person i FN eller någon regering förlorat jobbet eller tvingats ta ansvar för vad man gjorde eller underlät att göra. I stället gäller det motsatta: flera av de inblandades karriärer blomstrade efteråt. Vi kallar detta ansvarsfrihetens globalisering, skriver Caplan.
Rwanda blev självständigt från belgisk kolonialism efter att ett hutunationalistiskt parti vunnit i landets första val 1961. Kolonisatörerna hade då i årtionden underblåst etniska motsättningar med hjälp av etnisk registrering, id-kort, kvoteringar och intensiv mytbildning via bland annat skolor och radio om tutsiers och hutuers karaktärsskillnader. Man lanserade tesen om två raser (fastän de har samma kultur, språk, religion).
Den nya regimen, baserad på landets hutumajoritet (90 procent), inledde en kampanj mot tutsierna. Massakrer och systematiska utrensningar följde. Men trots att regimens diskriminering av tutsier förstärktes förekom inget omfattande etniskt våld under 17 år fram till 1990. Det kunde uppenbarligen tändas och släckas uppifrån. Den 1 oktober det året gjorde RPF ett misslyckat invasionsförsök från Uganda. Så bröt det loss igen med välorganiserade pogromer, hatpropaganda och systematisk förföljelse av tutsier.
Under andra halvan av 80-talet hade ekonomin försämrats drastiskt. Priserna på kaffe kraschade och regeringens inkomster från landets stora exportprodukt sjönk med 4/5. Armodet fördjupades och Rwanda blev jordens fattigaste land. In kom biståndsgivarna och Världsbanken/Valutafonden med sina strukturreformer. Man krävde som i resten av Afrika chockterapi; i detta läge alltså otroligt nog åtstramning, ned med statens utgifter. Regeringen var lydigare än andra afrikanska och skrev på i september 1990. Rwanda blev nu biståndsgivarnas älskling, ett av jordens mest hjälpta länder, med flest utländska experter per kvadratkilometer i Afrika.
Devalvering ingick i paketet. Den orsakade inflation och arbetslöshet. När satsningarna på jordbruksutveckling, hälsovård och utbildning sjönk ökade misären. Världsbanken, det vill säga hela givarsamfundet, behandlade i sina dokument inte med ett ord eventuella sociala eller politiska följder av programmet. OAU-rapporten sammanfattar strukturanpassningens katastrofala följder: Resultatet blev att i ett läge med djup instabilitet i Rwanda lyckades det internationella samfundet destabilisera landet ytterligare.
Den enda del av statens utgifter som undantogs de påbjudna åtstramningarna var militären. De väpnade styrkorna åttadubblades under 90-talets första år. Det skedde med Valutafondens samtycke, påpekar OAU. Samtidigt ökade biståndet ungefär lika mycket. Linda Melvern drar i sin lysande A People Betrayed the Role of the West in Rwandas Genocide, den rimliga slutsatsen att det var givarna som de facto finansierade den militarisering av Rwanda som möjliggjorde den allt starkare statliga rasismen. De bekostade därmed också uppbyggandet av den militia, Interhamwe, som blev så effektiva folkmördare. Melvern frågar sig hur det var möjligt att sammanlagt fem besökande studiegrupper från Världsbanken mellan juni 1991 och oktober 1993 lyckades undvika att se dessa uppenbara sammanhang.
Åren före folkmordet karaktäriserades den rwandiska vardagen alltmer av hatpropaganda, förföljelse av minoriteter, omfattande tvångsarbete, brott mot mänskliga rättigheter. Varningarna, löftena, om folkmord började komma redan 1991 och blev allt tydligare under de två kommande åren.
Det helt obegripliga var, skriver Peter Uvin i sin lågmälda men absolut skoningslösa genomgång av biståndets roll i folkmordet, Aiding Violence the Development Enterprise in Rwanda, hur givarna så totalt lyckades bortse från denna verklighet. Världsbanken beskrev upprepade gånger Rwanda som ett etniskt enat och socialt harmoniskt land, ja, jordens mest jämlika! Det stora problemet var erosionen, ansåg man.
Uvin fördjupar problematiken bortom strukturanpassningen, och ger den en generell betydelse. Orsaken till folkmordet låg i det sedan länge existerande strukturella våldet, skriver han med en term från Johan Galtung. Breda massor hade, som i andra delar av Afrika, gjorts maktlösa och föraktade, först av kolonisatörer och sedan av de självständiga staterna som blev ett med sina biståndsgivare. I Burundi står samma ord, Leta, för både staten och biståndssamfundet, påpekar han. Ökande ojämlikhet, ständig förödmjukelse och bortopererat framtids hopp blev katastrofens bas.
I Rwanda hade först kolonisatörer och sedan den demokratiskt valda regimen piskat fram en rasism. Den tjänade två syften. Dels att legitimera statens makt, dels att genom syndabockstänkande ge förtryckta människor ett sätt att hantera hopplöshet och längtan efter respekt. Detta gäller särskilt de frustrerade unga män som är politikens kanonmat. I Rwanda exploderade denna laddning i ett folkmord. Uvin tror inte att den långa rasistiska indoktrinering som var en förutsättning finns på så många andra håll i Afrika. Men laddningen, det strukturella våldet, finns också på andra håll. Där kan smällen ta sig andra utlopp kriminalitet, inbördeskrig, etnicitet, religiös fanatism.
Omvärldens skuld var dess önsketänkande. Att man valde, medvetet anser Uvin, att inte se all denna terror, all diskriminering, allt förtryck. Att man med sina projekt förstärkte statens rasism och försvagade bönderna. Alla de tusentals utlänningarna i Rwanda kände till vad som pågick. Ändå betalades biståndet ut som om ingenting hände, ökades. Inte en enda biståndsgivare protesterade mot regeringens etniska politik, inte ens från 1992 och framåt när det stod klart för alla att dess måltavla var tutsiernas utrotning, citerar Uvin människorättsorganisationen Africa Watch. Ingen utövade påtryckningar, ingen försökte ändra biståndets inriktning. När folkmordet började hade det föregåtts av 40 månaders massivt våld och utbredda brott mot de mänskliga rättigheterna, riktat mot tutsierna och organiserat av regeringen. Då låg den andel av hjälpen som gick till demokratiutveckling, till att stärka mänskliga rättigheter, eller mot rasism, under 1 procent.
Problemet är enkelt. I Afrika har vi västs stater, givare och enskilda organisationer makt. Men det är en makt utan ansvar. Vi behöver aldrig stå för konsekvenserna. Vi krävde strukturanpassning. Den bidrog till folkmordet. När elden tänts stack vi.
Lärde vi oss något? Efteråt vräkte vi bistånd över flyktinglägren i Kongo, utan att ta ansvar för att en stor del av detta gick direkt till folkmördarna. Det ledde till att ett halvdussin afrikanska stater drogs in i ett förödande krig. Redan hösten 94 började givarna kräva parlamentsval i Rwanda. Hade för tidiga sådana lett till folkmördarnas återkomst, så hade inte vi råkat illa ut. Västs ideologiska agenda kan orsaka skada. Men det är inte vi utan de maktlösa som drabbas, barnen, kvinnorna, övriga fattiga.
I Moçambique begär producenterna av cashewnötter skadestånd av Världsbanken, vars strukturanpassning knäckte denna industri. Det är kanske en väg att gå. Då skulle man också kunna utkräva ansvar av alla de journalister som underlättade folkmordet, och hjälpte oss att blunda, genom att beskriva det som en spontan explosion av urgammalt stamhat.