Bildad? Nej, nyckelkompetent

I december år 2006 fastställde EU vad som kallas en "rekommendation om nyckelkompetenser för livslångt lärande". Det låter viktigt. Men de flesta är säkert fortfarande obekanta med dessa nyckelkompetenser. Det var också jag själv när jag förra våren blev tillfrågad av Skolverket om jag ville skriva en pm om dokumentet och dess tänkbara betydelse för den svenska skolan. Nu, när jag skrivit min pm, vet jag mer. Men EU:s rekommendationer gör mig också förvirrad och ganska brydd.

Vid första anblicken ser ordet "nyckelkompetens" lockande ut. Det goda och framgångsrika livet är som en byggnad skyddad med mångdubbla lås. EU har gett anvisningar om vilken nyckelknippa som unionens medborgare behöver för att kunna ta sig in i byggnaden.

Det är ordet "nyckel" som lockar fantasin. Användningen av ordet i det här sammanhanget går vad jag kunnat finna tillbaka till en tysk ingenjör, Dieter Mertens, som i början av 70-talet skrev en artikel om vad han kallade nyckelkvalifikationer. Kunskapsnycklarna är grundläggande insikter som öppnar vägen till mer specialiserade kunskaper som behövs till exempel i specifika yrken.

Mertens är inte så precis om vilka dessa kunskaper kan vara, men han är desto mer distinkt när det gäller vad de ska tjäna till. Utbildningen har tre dimensioner, säger han. Den ska bidra till utvecklingen av den egna personligheten, den ska lägga grunden för en yrkesverksamhet, och den ska berika individens liv i samhället.

En grupp kring en schweizisk pedagog, Dominique Simone Rychen, har under 90-talet - mitt i den stora krisen som då drabbade industrivärlden - gått vidare på Mertens linje och också övertagit hans tredelning av kunskapens uppgifter. Rychen-gruppens arbete har delvis skett i OECD:s regi och där, utöver ett antal småskrifter, resulterat i ett tämligen koncist dokument. Där urskiljs ett antal nyckelkompetenser, vilka man delvis kan känna igen i EU:s rekommendationer från 2006.

Skillnaden är att EU nöjer sig med en uppräkning av åtta nyckelkompetenser, vilka inte närmare relateras till varandra. Det är läsaren själv som får söka ett samband mellan dem. De fyra som nämns först kan betecknas som hårda, de fyra följande som mjuka. De hårda gäller behärskning av det egna språket, behärskning av främmande språk (osagt vilket eller vilka), matematik, naturvetenskap och teknologi och slutligen vad som kallas digital kompetens. Den första av de mjuka har den fina beteckningen "lära att lära". Därefter följer social och medborgerlig kompetens, "initiativförmåga och företagaranda" och slutligen "kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer".

Det är verkligen ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande. Till den åttonde kompetensen räknas till exempel "grundläggande kunskaper om centrala verk i kulturhistorien, inbegripet samtida populärkultur".

Vem fyller måttet här?

Varje nyckelkompetens preciseras i tre avseenden: i tur och ordning vad gäller kunskaper, färdigheter och attityder. Den stela tredelningen ger intryck av en närmast skolastisk ordning. En svårfångad verklighet underkastas ett regelverk som ter sig övermåttan strikt.

Men triaden kunskaper, färdigheter och attityder förekommer numera överallt i internationell utredningsprosa. Ibland använder man till och med förkortningen KSA, efter motsvarande engelska ord. Bolognaprocessen har samma styckningsschema. På nätet får man många träffar på kombinationer av typen "knowledge, skill and attitude".

Populariteten är skenbart gåtfull. Det är svårt, även på engelska, att dra en klar gränslinje mellan kunskaper och färdigheter, något som EU-dokumentet visar med all tänkbar tydlighet. Att avgränsa attityder är ännu svårare.

Av allt att döma ligger populariteten i föreställningen att dessa svåravgränsade begrepp ändå på något sätt ska kunna göras mätbara. Det står visserligen ingenting i EU-dokumentet därom. Men det är en föreställning som annars är gängse i den här sortens framställningar. Tanken tycks vara att kvantifieringar skapar både genomskinlighet och rättvisa.

Visst brukar prov i till exempel matematik kvantifieras. Men hur kvantifierar man attityder till matematik? Här talas bland annat om "respekt för sanningen". Kan man ha en mycket väl godkänd respekt för sanningen?

När det gäller den digitala kompetensen finns det redan en pågående forskning om vad en sådan skulle innebära. Louise Limberg och andra har visat att det svårligen går att tala om en kompetens i allmänhet. Kompetensen är knuten till innehåll och användning - man kan vara skicklig på att orientera sig i vissa typer av material. Och hur gör man kvantitativa jämförelser mellan olika slags innehåll eller användningar?

Kompetensen "lära att lära" framstår i de dokument som Dominique Simone Rychen är huvudansvarig för som intressant, ja närmast sofistikerad. Det talas där om metakognitiva färdigheter, vilka preciseras som tänkande om tänkandet, kreativ förmåga och förmåga till kritiska ställningstaganden. Föreställningen om ett tänkande om tänkandet går tillbaka till en berömd paragraf i Aristoteles "Metafysik". Rychen fullföljer en av de stora traditionerna i den europeiska filosofihistorien.

Av dessa höga rymder blir just ingenting kvar i EU-dokumentet. Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke. Så mycket blir en fråga om rätt teknik.

Samtidigt lyser handens kunskap med sin frånvaro, såvida man inte tänker sig att den skulle vara innesluten i den tredje nyckelkompetensen, "matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens". Det är i så fall fråga om en deklassering.

Den sociala kompetensen är en svårhanterlig företeelse. Jag kan inte låta bli att citera vad som sägs om den attityd som den kräver. Den "består i samverkan, integritet och förmågan att göra sig gällande. Man bör såväl ha intresse för socioekonomisk utveckling och interkulturell kommunikation som uppskatta värdemångfald och respektera andra samt vara beredd att både övervinna fördomar och kompromissa".

Har någon träffat en sådan varelse?

Men vad kommer nu dessa EU-rekommendationer att leda till? Regeringen Persson förklarade frankt att den svenska skolan redan uppfyller alla kraven. Vad den nya regeringen säger vet vi inte.

Det är åtminstone uppenbart att de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan - de som går under namnen Lpo 94 och Lpf 92 - är sprungna ur en annan grundsyn än EU-dokumentet. Där finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse som rimmar ganska väl med Rychens idéer om att "lära att lära".

Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?

Jag är rädd för det.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut