Helgens gatukonstkonvent drog rekordpublik till Södra teatern – nära 6 000 personer, dubbelt mot förra året. Trots att Stockholms stad stoppade reklamaffischerna för Art of the streets. Eller kanske tack vare?
Uppståndelsen kring detta och stadens hårda klotterpolicy tände i alla fall lördagskvällens debatt på Kägelbanan. Jag brukar alltid irritera mig på att graffitidebatten är så onyanserad – allt är skadegörelse eller allt är konst. Men här blev den för en gångs skull mer nyanserad.
Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki beskrev hur nolltoleransen i Helsingfors kostade staden orimliga 250 miljoner euro 1998–2008. Men också hur de hårda tagen gjorde graffitin mer underjordisk och att dömda ungdomar kunde inleda sina vuxenliv med så stora skadeståndskrav att det blev poänglöst för dem att börja jobba.
Dessutom blev graffitin allt sämre och slarvigare ju mer gatukonstnärerna hetsades av saneringspatruller, enligt den finske kulturministern. Arhinmäki förordar legala väggar och regler för kreativiteten – en linje som sossarna i Stockholm nu antagit efter gatukonsteventet.
Ja, det är bara att ta en promenad längs Årstaviken, på Södermalmssidan, för att förstå behovet av mer eftertanke. Här blommar all sorts graffiti på parkbänkar, pelare och gamla båtar. Min favorit har länge varit en rosamålad bänk med den snirkliga texten ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”.
Lika glad som den brukar göra mig, lika ledsen blev jag när kidsen sprejat över texten med hafsiga taggar. Bra gatukonst för mig vill något mer och tar hänsyn till platsen.
Häromdagen upptäckte jag ett nytt bidrag, på nya Årstabrons fundament. Ett enda ord att bära med sig i framtida debatter: ”omhändertänksamhet”.