I detta vakuum ser i stället Axessredaktören och litteraturdocenten Johan Lundberg en chans att lufta sitt förakt för genusvetenskapen och även marknadsföra sina snäva preferenser för den evolutionära konstteorin, vars pseudovetenskapliga hypotes går ut på att människor av genetiska skäl föredrar en konst av typen vackra landskap och klassisk figuration.
Med en sådan ultrakonservativ konstsyn drar vi klockan tillbaka åtminstone hundra år.
Lundberg hävdar också att genusvetenskapen är en modefluga, som i hans värld dessutom har en ”destruktiv inverkan på nutida forskning”. Men genusperspektivet används numera inom många discipliner och har ingått i universitetens konstvetenskapliga undervisning under tjugo år. Minst.
Dess relevans begriper till och med Johan Lundbergs politiska meningsfränder. Trots att den borgerliga regeringen avskaffade den fria museientrén för alla avsätts nu 17,5 miljoner kronor för att stärka jämställdheten inom filmen, musiken och i museivärlden. Det kulturpolitiska målet är bland annat en ”mer jämställd och balanserad representation inom utställningsområdet” (se DN Debatt 10/3).
För de visuella konsterna är det särskilt givande med genusvetenskapens analyser av hur könsmaktsordningen speglas i begär och blickpositioner, ”ett sätt att se och förhålla sig, som kan intas av alla”, som forskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe förtydligar. Och en teoribildning om könsrollsmönster och maktförhållanden är förstås speciellt relevant om man som Nationalmuseum vill skildra synen på sexualitet, dygd och synd genom tiderna.
I stället för att ta in att utformningen av ”Lust & last” fått stark kritik från helt olika håll påstår Johan Lundberg att det som upprört debattörerna är ”åsynen av naken hud”. Vi som följt konstvärldens (och det övriga samhällets) utveckling de senaste decennierna borde i så fall ha dånat för länge sedan.
Min kritik handlar i kort om att museet inte har arbetat tillräckligt med det historiska materialet och bortsett från ny kunskap som lyfts fram på queervisningar av samlingen. Allt ansvar för nyansering och problematisering av den heteronormativa, manliga blickens herravälde i konsthistorien lämpas över på samtidskonsten.
Det gläder mig att Nationalmuseum infogat så många bra nutida verk i utställningen, numera ett utbrett grepp på konst- och kulturhistoriska museer för att ge nya perspektiv på klassikerna. Men då gäller det att skapa mervärde och inte nöja sig med visuella lustifikationer; på ”Lust & last” exempelvis kraftig kvinnorumpa från 1600-talet intill en välgympad bak i 2000-talets stringtrosa.
Många av de nutida verken är här så bristfälligt presenterade att konstnärernas intentioner i detta nya sammanhang ofta blir missvisande eller förlorar i djup. Ett enkelt sätt att avhjälpa detta är att trycka upp kortversioner av katalogen, vilket de bästa utländska museerna gör, med lättillgänglig information för dem som så önskar.
När jag började skriva om konst och antikviteter 1984 var många museiutställningar påtagligt akademiska och auktionsvärlden vänd inåt mot en liten, besutten överklass. Numera är intresset för antikviteter en folkrörelse och både publiken och innehållet på konstinstitutionerna har breddats betydligt. Det ställer förstås ökade krav på pedagogik, urval och representationstänkande.
Nationalmuseum har på senare år presenterat flertalet fantastiskt välgjorda utställningar och har en engagerad kringverksamhet. Men när jag häromveckan gick runt i den permanenta samlingen fick jag en stark känsla av att här har tiden tillåtits stå still. Överintendenten Solfrid Söderlind har sagt att ”Lust & last” ska få publiken att reflektera över den manliga blickens dominans i konsthistorien. Men då frågar jag mig, precis som Katarina Wadstein MacLeod (i SvD 13/4), varför den då ”härskar fritt” i salarna runt omkring?
De statliga konstmuseerna har skamligt små resurser till nya förvärv på den överhettade konstmarknaden. Samtidigt vet jag att det finns landsortsmuseer som jobbar mer aktivt och medvetet med sin befintliga samling, så det handlar inte bara om resurser.
Visst, Johan Lundberg, ska Nationalmuseum samla ”svensk konst”. Men är det verkligen för mycket begärt att några kvinnliga och utomeuropeiska konstnärer får komplettera den västerländska, vita och manliga konsthistoria som totaldominerar här?