Först en teknikalitet För att kunna bemöta Maria Svelands artikel behöver jag gå in på det tionde och sista avsnittet av ”Våra vänners liv”, som ännu inte har visats i SVT. Den som inte vill få handlingen avslöjad bör alltså sluta läsa här.
Fast jag gissar att de flesta som följer serien redan har räknat ut hur det går. Storyn är ganska förutsägbar, eftersom ”Våra vänners liv” är en sedeskildring om den nya mannen. Vi får följa fyra män som hamnar i en vändpunkt i livet – svår sjukdom, skilsmässa, förälskelse i en äldre kvinna, arbetslöshet. I deras sätt att hantera sina problem ser vi dem utvecklas, på olika sätt men i samma riktning: mot relationer, försoning, självinsikt, ödmjukhet och en vårdande och omsorgsgivande mansroll.
I stället för att se till det tendentiösa och preskriptiva i serien väljer Maria Sveland att irritera sig på de avigsidor som de manliga huvudpersonerna pedagogiskt visar upp längs vägen (naivitet, narcissism, arrogans, känslomässig vårdslöshet och så vidare). Det är lite som att titta på Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” och förfasas över att Mattis och Borka är aggressiva idioter som inte vill samarbeta. Sagans moral är, här som där, att människor kan mogna och förändras.
Låt oss ta figuren Pontus (Jacob Ericksson), som Sveland lyfter fram som praktexempel. Han blir lämnad av sin fru Anna (Meliz Karlge) och försöker få ett liv med delad vårdnad, karriär och ny förälskelse att fungera. Sveland hävdar först att hans exfrus hårda och kalla beteende framställs som ”obegripligt”. Omedelbart därefter listar hon, helt korrekt, alla Pontus fel och brister – särskilt det iögonenfallande faktum att han hela tiden väljer bort föräldraskapet till förmån för jobb, romantik och pengar.
Här punkterar hon ju sitt eget resonemang. Annas agerande är inte alls ”obegripligt” utan tvärtom en mycket förståelig reaktion på exakt det som Sveland konstaterar: mannens ovilja att sätta barnet främst. Och när han väl, i sista avsnittet, lämnar flickvännen och offrar karriären för att i stället tillbringa mer tid med dottern möts han av exets respekt och bekräftelse.
Författaren till ”Bitterfittan” vägrar konsekvent att se bitterkukens väg mot en annan mansroll. Hon sätter – bokstavligen – diagnoser utan att vilja eller kunna se processerna. Hon klagar på att Mats (Gustaf Hammarsten) är en löjlig och egocentrisk typ som inte pallar med att hans fru tjänar mer än han. Javisst. Men poängen är ju att Mats mot slutet av serien ger upp sina pretentiösa drömmar och inser att hans kall i livet är att jobba på förskola (där hans brist på självdistans äntligen kommer till användning). Hur mycket mer pekoralt ska budskapet om en mjukare och mer ödmjuk manlighet behöva bli för att nå fram?
Så där fortsätter det. Sveland nagelfar missnöjt serien, ondgör sig över att regissörerna och manusförfattarna är män, sågar allt och alla. De kvinnliga huvudrollerna, konstaterar hon kategoriskt, ”framställs som obegripliga, motsägelsefulla, gnälliga och bitchiga”. Jag skulle gärna vilja veta vad hon, mer exakt, uppfattar som så gnälligt och bitchigt i Monikas (Kirsti Torhaug) längtan efter barn och önskan att Olle (Shanti Roney) ska försonas med sin far. Hos Charlotte (Malin Cederblad) som, när Mats slokörat frågar om hon kan tänka sig ”att vara gift med en dagisfröken”, svarar stolt: ”Det är jag inte, jag är gift med världens bästa man.”
Så läser jag texten igen och inser att kritiken mot ”Våra vänners liv” är en bisak i sammanhanget. Det är inte måndagskvällarnas tv-underhållning Maria Sveland är arg på, utan genusdiskursen i allmänhet. I mitten av artikeln seglar hon ut i en lång harang om ”mäns bristande förmåga och ointresse att analysera mansrollen”, om vår ”likgiltiga tystnad” som ett ”oroligt åskmoln på jämställdhetshimlen” (!), med flera standardfraser.
Vem riktar hon sig till med denna tirad? Mig? Men … jag håller ju med om precis allt hon säger! Jag tycker också att män borde prata mer om kön och makt, att kvinnor skamligt ofta får driva jämställdhetsfrågorna ensamma, att manligheten – inklusive dess benägenhet till våld och övergrepp – måste analyseras och diskuteras som ett kollektivt problem. Varför då ägna en lång artikel åt att kalla mig ytlig och omedveten, och, lagom nedlåtande, inkludera mig i gruppen ”till synes intelligenta män”?
Svaret ger sig snabbt när jag klickar på några bloggar som länkar till hennes inlägg. Här talas det om ”feministisk manlighetslobotomering”. ”Stackars Maria som aldrig någonsin träffat en man som inte förtjänar spöstraff!” är en typisk kommentar. En man – inte en anonym galning, han framträder med namn och bild – jämför Sveland med lördagens självmordsbombare på Drottninggatan. Antifeministernas smaklöshet saknar gränser. Om jag fått mejlboxen full med hat och ”Jens Liljestrand hatar kvinnor!” uppkört i ansiktet så fort jag yttrade mig i jämställdhetsfrågor hade jag också velat skrika högt.
På den andra flanken har vi den feministiska bloggaren som avfärdar hela diskussionen om en ny manlighet som ”bullcrap”, eftersom den enda förändringen värd namnet är ett fullständigt raderande av könsrollerna. Okej, men ska vi inte ens kunna prata om vad som händer på vägen dit?
Svelands text, och reaktionerna på den, bekräftar tyvärr det jag skrev i min krönika: att den offentliga diskursen om feminismen är låst. Positionerna är cementerade, varje försök till samförstånd hånas och fördöms som tecken på feghet eller dumhet.
Men så finns alltså lyckligtvis en verklighet bortom dessa avgrundsdjupa skyttegravar. I den verkligheten är en tv-serie som ”Våra vänners liv” inte subversiv eller revolutionär, den är bara feelgood och småputtrigt vardagsmys, eftersom de flesta, trots allt, är överens om att det är dit vi ska: mot ett samhälle där män prioriterar relationer, barn, vänskap och kärlek. Även om jag nog ändå föredrar Erica Jongs knapplösa knull framför ”Våra vänners liv”-männens ”doppa tomten”, ”krama katten” och ”mata hästen”.