Vid ett bord på Operakällaren konstaterar en skald att han inte heller denna gång kommit i fråga; förbittrad tvingas han läsa i Posttidningen om den nya ledamoten, om vilken ingen vet något annat än att han är ”promotionskamrat med akademiens beskyddare” samt ”släkt med direktörens fru”.

”– Ett schamangt val! Våvan kuvatov! –Våran! Där ha vi det! Våran kurator!”, ropar omgivningen.

Efter Birgitta Trotzigs bortgång i helgen blir det återigen dags för en ny person att ta plats i Sveriges mest traditionstyngda kulturinstitution.

Förra gången det skedde, 2009, väckte det viss förvåning att Akademien valde Lotta Lotass efter Sten Rudholm på stol nummer ett, där det sedan 1930-talet suttit en jurist eller en högt uppsatt statstjänsteman. Det är lätt att instämma i att invalet av Lotass var ett olyckligt traditionsbrott – givetvis för den svenska ämbetsmannakåren, men framför allt för Akademien själv, som därmed tycktes vilja avskärma sig från det samhällsliv som försiggår vid sidan av skönlitteraturens domäner.

Gustav III:s tanke med Svenska Akademien – hämtad från upplysningens Frankrike – var ju att dess sammansättning skulle präglas av mångfald. Skönlitterära författare skulle samsas med andra yrkesmän. Snillet skulle samordnas med smaken.

Den ordningen tycks alltmer ha upphört. Och Akademiens ensidiga inval på senare år är definitivt mer ett utslag av vår tids hårt drivna sektionaliseringsiver än ett bevis på att all annan intellektuell verksamhet utanför den avancerade konstprosans område har upphört.

Nu finns chansen att slå upp dörrarna igen. Redan förra gången fanns gedigna ämbetsmannakandidater i den tidigare hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, med ett förflutet i Hjalmar Bergman-samfundet, och i Per Molander, för närvarande generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringarna, som också skrivit en svit fina essäböcker på Atlantis. Deras kandidatur bör vara fortsatt stark.

I dag har alla Akademiens ledamöter utom Peter Englund och Ulf Linde sin bakgrund inom skönlitteraturen eller språkvetenskapen. Risken för en bedövande estetisk samsyn är uppenbar, liksom att man bygger en barrikad mot alla impulser som inte emanerar från dessa områden.

Och även om den manifesta motviljan mot jurister av olika skäl skulle vara ihållande finns andra fönster att öppna. Idéhistorikern Karin Johannisson och historikern Eva Österberg vore båda utmärkta val. Eller en välskrivande samhällsdebattör – vem skulle inte vilja se Göran Greiders kalufs i Akademien?