Fallet i Etiopien har aldrig handlat om två vanliga svenska killar som hamnat i klammeri med rättvisan, utan om två journalister som blivit föremål för en politisk process.
K lockan nio i går morse fick Sverige två nya politiska fångar. Samma dag som rättegången inleddes tidigare i höstas påminde Sydsvenskans Per Svensson – själv med reportererfarenhet från krigets Balkan – om en gammal anekdot: Ser man en stor grupp människor förtvivlat försöka lämna en plats samtidigt som en liten grupp människor lika förtvivlat försöker ta sig dit vet man att den senare gruppen består av journalister.
Det sätter fokus på den lika enkla som viktiga uppgift som journalistiken tilldelats i det demokratiska samhället: att berätta saker om världen som världen inte redan visste.
Det är en uppgift som inte respekterar några nationsgränser, en uppgift som gör Martin Schibbyes och Johan Perssons fall viktigare än andra där svenskar brutit mot främmande länders lagar. En journalist har inte rätt att begå brott men har alltid rätt att utföra sitt arbete oberoende av totalitära regimers godtyckliga in- och utresebestämmelser. Anna Politkovskaja sökte knappast ackreditering hos skurkregimen i Grozny för sina reportage från Tjetjenien och BBC:s reporter Jonathan Dimbleby lär inte ha väntat på en stämpel i passet när han avslöjade svältkatastrofen i just Etiopien 1974.
Gårdagens tämligen kraftfulla reaktioner från både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt visar att den svenska regeringen äntligen har begripit dessa grundläggande kriterier för pressfriheten. Det är dock en omvändelse under galgen; den inledande reflexen från hela det politiska etablissemanget var ju snarare den motsatta – från åsikten att varje land har rätt att lagföra de personer som man anser har begått ett brott (Håkan Juholt) till beskedet att Ogadenprovinsen är ett område som UD har avrått från att resa till, eftersom det är farligt (Bildt).
Båda dessa ståndpunkter vittnar om en häpnadsväckande oförståelse inför det journalistiska uppdraget: Åk inte till platser där det kan finnas något att avslöja! Och om ni gör det: Skyll er själva! Det är en hållning som går rakt emot den grundläggande journalistiska reflexen, nämligen att uppsöka de platser som makten vill mörklägga. Och att de som gör det är värda all respekt, eftersom de handlar i alla samhällsmedborgares intresse.
Just sådant var läget för Martin Schibbye och Johan Persson: med de medel som stod till buds tog de sig in i ett av Afrikas mest militariserade områden, helt stängt för rättighetsaktivister, forskare och hjälparbetare. Vem skulle annars göra det? Vem skulle annars söka sanningen bakom uppgifterna om hur människor fängslas, torteras, våldtas och dödas för att den etiopiska militären vill låta oljebolagen operera i fred?
På ett makabert sätt blir alltså rättsprocessen och den hårda domen mot svenskarna ändå en omvänd triumf för den fria journalistiken. Det senaste halvåret har uppmärksamheten kring oljeaffärerna i Ogaden – inklusive den svenska utrikesministerns inblandning i dem – blivit mångdubbelt större än om Martin Schibbye och Johan Persson i frihet fått resa hem och publicera sin berättelse.
Det mänskliga priset för dessa nya insikter är dock svindlande. Och det betalas nu av Sveriges senaste samvetsfångar, på ett fängelsegolv av cement i Addis Abeba.